I nöd...

I natt gifte jag och Darling oss i Åre och hade en bröllopsfest. Handlingen började på sjäva festen runt klockan 22. Gästerna hade redan börjat droppa av och en hel del av hans kompisar hade istället satt på en tv som de bänkat sig framför. Jag blev förbannad och ifrågasatte om man skulle göra så här på en bröllopsfest men fick bara nonchalanta och elaka svar tillbaka. Det slutade med att jag sprang hem (vi bodde tydligen i Åre) och stortjöt över min förstörda bröllopsfest. Och inte kom Darling efter för att trösta heller utan jag satt där ensam i min klänning och bara grät och grät.

Vad f*n, är det ett tecken eller?

Morfinist, ja visst!

Jag är numera ett bekant ansikte inne på apoteket i staden där mormor bor. Flera dagar i rad hamnade jag hos samma unga tjej som skulle hjälpa mig plocka fram mormors alla mediciner. Vi konstaterade till slut båda två när jag kom att det var visst dags igen.

Tjej (fundersam över doseringen): - Ska hon verkligen ha så hög dosering?
Gudinnan: - Ja då, hon får ta så många som hon behöver.
Tjej (med ett skeptiskt uttryck): - Men det är ju morfin det här.
Gudinnan: - Jag vet och hon får ta så många hon behöver.
Tjej: - Jo, men det finns ju risk att man blir beroende eftersom det är morfin.
Gudinnan: Hon har cancer! Hon tar så många hon behöver.
Tjej (gör i ordning allt): *tyst*

Jag tror inte att vi eller mormor bryr sig om hon blir beroende av morfin eller inte.

Obetalbart!

Saxar från Tjuvlyssnat.se:

The Matrix: Barnversionen

Restaurang, Gamla stan, Stockholm

Mamma: Väntar ni här nu då medans mamma springer på toaletten, gör inget dumt! (Mamman går iväg mot toaletten.)
Pojke 5+ (ler lurigt o tittar på sin lillebror): VETU VA?! Du är inte du egentligen, och jag och Elvira heter inte som du tror och det är inte din mamma som gick på toan. Den här restaurangen finns inte egentligen, det är på låtsas, en låtsasvärld.
(Lillebror 3+ kollar oförstående och börjar darra med läppen.)
Storasyster 7+: Ja det är som han säger, du finns inte, det här är inte på riktigt och du är inte vår lillebror, du finns inte egentligen!
(Den lilla pojken börjar storgråta och mamman kommer småspringandes från toaletten.)Mamman: Vad har hänt älskling?
Storebror (kastar sig om sin lillebror och kramar honom): Han satte bara lite mat i halsen, men vi hjälpte honom, jag tror bara han är lite rädd...
Mamman: Ååh, vilken duktig och snäll storebror du är!

Fan också

Jag vill verkligen inte att Sverigedemokraterna ska vara ett självklart val för dem som inte tycker att integrationen och invandringen fungerar bra i Sverige. Jag tror inte heller att det hjälper att i media säga "Skäms Landskrona" och kalla dem rasister utan att fråga sig varför de röstat som de gör. Tyvärr kan den här killen ha en del av förklaringen.

Det behövs mer debatt och fler politiker som inte stoppar huvudet i sanden för att det är en obekväm fråga. Det är inte ok att bli kallad svennehora eller jävla blatte bara för att man visar sig ute på stan, jag vill inte leva i ett sådant samhälle.

Men vi måste våga ta en diskussion, tystnad gör att Sverigedemokraterna får mandat i våra kommuner och det vill jag inte medverka till.

Prag?

Min käraste har under några veckor haft kampanjen "VisstVillViVälUtOchResaSnart?" och nu börjar den ge resultat. Själv har jag inte kunnat tänka framåt och har mest sagt "jo visst, det vore trevligt" och sedan låtit saken falla i glömska.

Igår nådde han fram och vad tror ni om en resa till Prag? I början på december, långweekend på fint hotell och julshopping? Mm, jag är frestad och har börjat kolla lite på nätet över vad staden har att erbjuda. Billiga flyg, billiga nätter på lyxiga hotell. Jä bejbi, lets åka till Prag!

Bästa medicinen?

Jag kände mig rätt miserabel igår. Såg mig i spegeln när jag kom hem från jobbet och tyckte att jag såg minst fem år äldre ut än vanligt. På något sätt klarade jag av att vara kvar på jobbet hela dagen utan att bryta ihop helt, även om det blev en och annan tur in på toaletten för att snyta mig och torka envisa tårar som letade sig fram.

Gud välsigne dansen! Efter en tupplur, ett varmt bad och lite snyggt smink som framhävde och livade upp mina trötta ögon så åkte söta B och jag iväg på dans. Hade inga som helst förväntningar på kvällen och tänkte att det får bära eller brista. Det satt ett ledset ångesttryck över bröstet, så påtagligt att jag trodde att alla danskavaljerer skulle kunna känna det och sedan aldrig mer vilja dansa med tjejen som utstrålar elände.

Men det händer något där på dansgolvet. De första kavaljererna var några av mina "gamla" dansare och det gjorde att jag kunde slappna av och bara glida runt dansgolvet utan att tänka så mycket. Sakta spred sig dansen från fötterna, upp till höfterna som ganska snart gungade välbekant till musiken. Vidare upp till ryggen som fick tillbaka sin rörlighet och följde minsta rörelse killen gjorde, för att sedan gå upp till huvudet som plötsligt bara var på dans, inget annat. Ledsenheten i kroppen släppte och kvällen blev kanonkul!

Till sist en tanke till mina dansbrudar som åker till Gräsmyr i kväll: hoppas ni får underbart roligt!

Tröstshopping

Jag gjorde ett tappert försök att tröstshoppa redan igår efter jobbet men utan framgång. Siktet var inställt på en ny handväska men inte en enda föll mig i smaken så jag kom hem tomhänt utan den efterlängtade handväskan.

Bättre lycka nästa gång tänkte jag och gick någon timme på stan även idag. Jo då, idag var jaktlyckan bättre efter att fokus flyttats från handväska till kläder. Resultat:

- Grå lite längre tröja som halkar ner lite på axeln, snygg att ha ett bredare skärp i midjan på.
- Rött smalt skärp att ha till mina svarta kostymbyxor. Med fördel ihop med en vit blus som stoppas in i byxorna. Ser helt gorgeous och buisness ut i det.

Dagens plus: att jag faktiskt Har en midja som är snygg att sätta ett skärp i.

Dagens minus: Att alla stövlar fortfarande görs för tjejer med feta vader och inget finns där emellan (Apropå förra årets stövelproblem och nej, idag är jag inte pk och ursäktar att jag säger feta. Mina ben är perfekta och borde vara normen).

......

I morse gjorde jag misstaget att gå in på Cancerfondens hemsida och läsa på sidorna för anhöriga. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag blir ledsen, men antagligen beror det på att det finns andra som vet precis hur det känns. Det är hemskt att läsa om vård i livets slutskede och samtidigt vara mitt upp i det själv. Att tänka att det är precis det jag håller på med - vård i livets slutskede. Paniken över att förlora den kvinna som betytt mest i mitt liv utöver mamma försöker jag hålla tillbaka.

Men jag är så jävla, jävla ledsen. Och livet fortsätter dag för dag utan att jag kan planera något längre fram än samma dag. Ingen kontroll på något och det går inte att kliva av tåget som jag tycker går i fel riktning.

Hur gör man för att klara jobbet en dag när man bara vill gråta?

Förstår de?

Jag åkte hem igen igår och lät hennes systerdotter ta över för en natt. Och i natt sover hennes tvillingsyster där. Hon fick läggas in över natten igen för att få blod eftersom blodvärdet var för lågt. De vill henne också väl på alla sätt och vis men jag litar ändå inte helt på att allt blir så bra som möjligt.

Ingen av dem har bil så hur skulle de kunna göra mat och ta med till henne på sjukhuset bara för att hon verkligen hatar sjukhusmaten? Vet de ens hur mycket hon uppskattar det? Stoppar de om henne på kvällen och stryker henne över kinden? Hör de när det tidningen slutar prassla i sovrummet och tar de då av henne glasögonen, lägger undan tidningen och släcker lampan? Förstår de att hon behöver hjälp att få av sig byxorna eftersom hon inte kan böja sig så långt ner? Hjälper de henne upp med fötterna på fotpallen när hon är för trött? Förstår de att det är bra om man lagar maten åt henne men låter henne diska när hon vill och orkar? Förstår de att man bäddar sängen tillsammans och tar överkastet från var sin sida? Blir de lika arga och beskyddande när hemtjänsten inte kan sköta hennes insulin ordentligt? Vet de att hon ibland behöver hjälp att få på och av "tussarna" på fötterna? Ger de henne spontana kramar då och då? Hjälper de henne att sminka sig på morgonen så att hon får känna sig lite fin?

Nej, jag litar nog bara på att jag och mamma ser henne ordentligt.

Det viktiga Valet

Vid fikat en sen kväll på jobbet diskuterades det val framför en valdebatt på tv. Om och i fall att började stötas och blötas i soffan.

Gudinnan: Men ok då, vi säger så här istället: Om ni måste ligga med någon av partiledarna, vem skulle ni välja då?
Manlig kollega: Lätt val! Maud!
Gudinnan: Maud? Har du glömt miljöparti-Maria?
Manlig kollega: Ja just det, hon är ju språkrör! Maria, helt klart, hon är ju rätt fin.
Kvinnlig kollega1: Hmm, Kanske det blir Reinfeldt då....
Gudinnan: Det får bli Göran Hägglund!
Kvinnlig kollega2: Göran Hägglund? Men har inte Reinfeldt finare ögon?
Gudinnan: Nej men tänk er så här: ta av honom glasögonen och slipsen, rufsa till honom i håret och knäpp upp skjortan.....
Kvinnlig kollega1: Det förstås....det är lite Clark Kent över honom....
Gudinnan: Precis! Och man man tvunget måste välja en till så hamnar väl Reinfeldt tvåa.
Kvinnlig kollega3: Han den andre miljöpartisten då? Skulle inte han duga lite då?
Hela gruppen: Njaaeee va....
Kvinnlig kollega2: Tänk er Lars Leijonborg då, med det där ögonbrynen. Nej, han känns inget vidare!
Kvinnlig kollega3: Lars Olhy....huvva!
Gudinnan: Då tar jag alla gånger Maria före någon av dem!

Det var ett svårt val i år.

...

Fast å andra sidan, varför skulle det gå så snabbt? Vi lär få vänta ytterligare innan vi vet säkert, ännu mer magkatarr innan något är spikat och klart. Suck.

Nä, nu ska jag ägna mig åt att hålla tummarna i stället. Och få mig själv i ordning för en helg och vecka med familjen.

Denna väntan

Oh my, nu ska jag alltså lyckas hålla alla nerver i styr till imorgon eftermiddag någon gång... Snart, snart, snart får vi besked om hur vårt liv kommer att se ut från och med nästa år.

Har jag sagt att det innefattar flytta ihop, nytt jobb för minst en av oss och drömhusens drömhus?

Dans - igen

Jag satt och tänkte lite på vad Danstanten skrivit i det här inlägget. Hur stor roll spelar utseendet på dans egentligen? I första hand går jag på hur de dansar eftersom det är dansen jag är ute efter. Skulle en duktig danskille dessutom se bra ut så är det knappast en nackdel och lite ytlig är jag allt. Vid det här laget har jag dansat med de flesta typer som rör sig ute på dansgolven och om jag ska bjuda upp en för mig okänd kille och jag inte har en aning om hur han dansar, ja då går jag efter utseendet. Han behöver inte vara en superhunk men ett trevligt utseende går definitivt före. Hinner jag stå och titta hur de dansar så kan jag däremot springa över hela dansgolvet för att få tag på en utseendemässigt högst medelmåttig kille som däremot verkar dansa bra.

Jag har ingen stor erfarenhet av att dansa med kraftigt överviktiga killar och kanske beror det mest på att i min stad är det nog bara en jag sett ute på dans och han kan tyvärr inte dansa så bra. Jag skulle aldrig nobba en överviktig kille som bjuder upp men om jag inte sett om han kan dansa så bjuder jag inte upp själv. Ful eller överviktigt är skitsamma om killen är en duktig dansare!

I lördags bjöd jag upp en bildskön kille som visade sig vara rätt kass på det här med att hålla takten. Han hade vett att vara tyst under dansen så jag kunde åtminstone njuta lite av att det var ett par vältränade axlar jag hade ett stadigt tag om. Värre var det under en dans där kille kom och bjöd upp mig när det var damernas. Inget ont i det bortsett från att det var vad jag kallar en rätt nördig typ som dessutom inte kunde dansa. Alls. Jag led mig igenom dansen och tänkte fula tankar som "tänk om någon tror att Jag bjudit upp den här killen?" och "tänk om de tror att jag inte kan dansa bara för att de ser mig med honom?". Inte helt shyssta tankar, absolut inte.

Utseendet spelar en viss roll med det är dansen som är avgörande och en mindre stilig kille men trevlig kille går alla gånger före den som ser väldigt bra ut men är stel och tråkig.

Tips!

Lika bra att fortsätta på danstemat när jag ändå är i farten. Jag skulle vilja rekommendera er att läsa Danstantens blogg där hon skriver om just dans. Hon gör det dessutom så bra och träffsäkert att det känns onödigt att jag ger mig in på så många detaljer själv. Läs gärna hennes texter om hur det är ute på dans så förstår ni kanske hur roligt vi har det och vilka situationer och frågetecken som uppstår. Att dansa innebär inte att vara ute och ragga, det är en hobby som för en del leder till att de träffar någon. Precis som vilken hobby som helst som innebär att man träffar folk.

Dagen efter

Det är ingen bra idé att glömma att stretcha vadmusklerna innan du går och lägger dig om du dansat nästan hela kvällen under en dansmara. Söndagsmorgon (läs förmiddag) var det något besvärligt att kliva ut sängen då hälarna gjorde tappra försök att möta knävecken.

Fast det är en härlig känsla att känna hur alla musklerna runt höfterna fått sig en ordentlig duvning och hur träningsvärken i lårmusklerna sakta ger sig till känna. Att något så roligt dessutom kan vara en form av träning!

Pysseltemat fortsatte även under söndagen så efter hundpromenaden övergick jag till att gräva en ny rabatt och plantera ett gäng höstlökar. Jag hittade också en massa gamla tegelstenar under logen som fick kanta den nygrävda rabatten. Blev riktigt bra om jag får säga det själv. Jag aspirerar på att bli trädgårdstomte när vi fått vårt hus och vår trädgård. Tänk, nästa sommar planterar jag antagligen sallad i mitt eget trädgårdsland och sätter höstlökar i min egen rabatt!

Dansadansadansa

Dans var det ja. Dansmara fredag och lördag betyder att det är dans åtta timmar per kväll om man håller ut så länge. Jag ääääääälskar dansmaran!

Fast livet är inte perfekt alla gånger och jag blev dunderförkyld dagarna innan och trodde in i det sista att jag skulle få tillbringa helgen på soffan istället. Jag borde antagligen ha vilat mer under veckan med tanke på att jag började känna mig dålig redan i måndags men jag tyckte inte att jag hade tid. Det fanns tusen små saker jag skulle hinna med plus att jag skulle vara hos mormor i några dagar. Hos henne fanns det helt enkelt inte tid att känna efter så noga utan fokus låg helt naturligt på hennes behov.

Vad gör en envis Gudinna då? Jo, hon kommer snorandes hem till sina föräldrar, däckar på deras soffa, stoppar i sig alvedon och nässpray och intalar både dem och sig själv att ”jo då, nu mår jag myyycket bättre!” Smink på, kläder på, håret i hästsvans och sedan bar det iväg till dansen.

Jag kan inte vara riktigt klok. Nu undvek jag visserligen att bugga eftersom det gav mig en sådan hjärtklappning att hjärtat hotade bryta sig ut och lungorna väste, men dansa det skulle jag och det så mycket som möjligt. Alla roliga danser gjorde det värt att sitta ganska många danser för att orka några till lite senare. Jag brukar verkligen inte nöta på bänkarna när jag är ute på dans men nu gjorde jag det frivilligt. Någon timme innan kvällen var slut var jag tvungen att kapitulera och bege mig hemåt eftersom fötterna vägrade röra sig mer och hela kroppen skrek efter att få lägga sig platt.

Lördagskvällen kom och trots föregående kvälls påfrestningar på en sliten kropp så kände jag mig oväntat pigg och såg inga problem med att åka dit igen. Och tänk, det blev en ännu roligare kväll! Flera av mina favoritdansare var där och jag fick dansa så mycket som jag ville. Även nu var jag klok nog att frivilligt gå och sätta mig flera danser så att jag inte skulle döden dö före midnatt. Duktig Gudinna ,duktig.

Mer dans till folket, mer dans till mig!

[Förresten, har jag berättat om Ugly Naked Guy? Tror inte det. Ugly Naked Guy fick sitt hedervärda namn på Öland förra året när han i den varma, svettig logen klädde av sig i bar överkropp mitt under dansen med mig! BAR ÖVERKROPP på en logdans! Yiiiek, yiiek, yiiek! Efter några meters dansande på armlängds avstånd bad jag honom att för guds skull klä på sig igen om jag inte skulle lämna honom på dansgolvet. Trots detta kommer han som ett brev på posten och bjuder upp, väl indränkt i spritångor, så fort han får syn på mig. Vissa män slutar aldrig att förundra mig]

Äppelmos?

De flesta som var på besök i stan den helgen för att dansa fredag och lördag tog det kanske lugnt på lördagen. Fikade på stan eller besökte äventyrsbadet där de lade sig i bubbelpoolerna. Samtalsämnet var därför rätt givet när det socialsnackades lite under danserna. Gudinnan bodde ju hemma hos sina föräldrar på den lilla gården där det alltid finns något att pyssla med.

- Så vad har du gjort idag då?

- Äppelmos

- Äppelmos??

- Japp, hela eftermiddagen

- Oj då, du verkar huslig!

- Man kan tro det men låt dig inte luras, jag har gjort mitt för någon månad!

- Hehe

Jo då, några kavaljerer skrockade nöjt som om de kommit över en guldklimp. Tänk om jag fattat det här när jag var singel? Att män går igång på äppelmos?!

Efter några dagar i Vejbystrand började lugnet infinna sig på allvar. Sovmorgnar när vi vaknade av oss själva, långa morgonpromenader längs Skåneleden, lata timmar på den härliga stranden, middagar i trädgården under äppelträdet, kvällar med lite rött vin, gos och bra böcker.

Kroppen slappande av och huvudet fick vila från all stress. "Strandpromenaden" gick genom kohagarna längs stranden. Torra, karga gräshedar med havet som utsikt och lätt doft av saltvatten och koskit. Älsklingen utnyttjade kvällen till en löprunda längs samma sträcka medan jag var fullt nöjd med att sakta strosa där längs stigen ut efter vattnet. Solen var på väg att gå ner och havet låg nu stillla och kluckade försiktigt mot stranden.

Jag gick med dröjande steg och med ett lojt gung i höfterna. Det kändes som att inget skulle kunna få mig att vilja skynda på stegen och jag njöt av känna hur lugnet fanns i hela min kropp och hela mitt sinne.