Plåstra

Jag tystande visst ett tag.

Men det beror på att jag håller på att reda ut mig själv lite. Det var inte ok att bli hyperstressad och få det där obehagliga ångesttrycket över bröstet så fort jag kom till jobbet, jag insåg det ganska snabbt. Så jag ringde den där psykologlinjen igen, den där som vi har tillgång till via jobbet, och grät. Försökte förklara hur jag kände det och fick ett verkligt bra bemötande. Och några insikter.

I samråd med dem, min chef och en läkare så tar jag det lite lugnare i ett par veckor, arbetar 50% och ska få träffa någon som kan hjälpa mig koppla ihop trådarna igen.

Jag är inte deprimerad om någon tror det, inte alls. Det är snarare som om delar av systemet kraschat lite och behöver lite lagning och vila.

Det sitter känslor i kroppen som behöver nå medvetandet och kopplas ihop med känslorna. Trycket och värken i bröstet är sådant som vill fram, jag förstår det men vet inte hur man gör.

Det är inget större fara med mig, jag behöver bara ta hand om mig lite bättre.

En liten bit från ovan

Jo men så här är det

Att om man tar till "helikopterperspektivet" och ser på livssituationen som består av en mycket fin relation men ändock ett distansförhållande som som kräver mycket planering, tid och pengar, en döende liten mormor som är så sjuk, så sjuk, ett överfall på en buss i samma veva som beskedet om mormors cancer, efter det ett ständigt pendlande till mormor och föräldrar, ett heltidsjobb, en älskling att umgås med, en mamma att stötta

Så är det kanske inte så konstigt att jag ska till läkaren nästa vecka för att diskutera en sjukskrivning på deltid

Ynk

Nu vet jag också hur det känns att på allvar förvandlas från mitt vanliga, handlingskraftiga och självständiga jag, till det lilla ynk som bara ville bli beskyddad och omhändertagen.

Ynket som bara ville vila en trygg famn och få höra att allt kommer att bli bra och att hon skulle bli omhändertagen.

Lycka är att den famnen fanns

Det fysiska

Jag har förstått att kroppen kan reagera även om huvudet inte alltid är i samma fas för stunden. Efter överfallet på bussen lärde jag mig hur ångest kan kännas rent fysiskt i kroppen. Den där tryckande, värkande knuten i bröstet.

Ett par dagar efter överfallet slog det lock i båda öronen, något jag trodde var vaxproppar och försökte behandla därefter. Förra veckan var jag till läkaren som konstaterade att renare öron var det svårt att ha, men jag fick ändå en salva som kanske skulle hjälpa lite. När jag satt där på britsen slog det mig att jo, det kan ju förstås vara en stressreaktion av något slag eftersom det kom i samma veva som mitt liv var kaos. Nästa dag började det släppa. Utan att jag hunnit använda någon salva.

Stressutslagen kom tillbaka dagarna efter överfallet.

Igår vaknade jag av vad jag misstänker är början till magkatarr. En huggande, ganska dov smärta i övre delen av magen, alldeles under revbenen. Har kännt av det tidigare när jag haft stressiga perioder i livet. Mamma säger att det brukar komma ett tag efter att den akuta stressen lagt sig, att magen tar tid på sig att reagera.



Egentligen är jag väldigt ledsen och väldigt trött.

Paus

Mailen jag inte svarat på, samtalen till vännerna jag inte ringer.

Jag vet, jag hör av mig mycket sämre än vanligt även om det kanske inte brukar vara varje vecka i normala fall heller.

Just nu har jag fullt upp med mig själv, min familj och Darling. Jag vet inte hur jag skulle få energi till så många fler initiativ till kontakt. Tack för att ni ringer och mailar ändå.

Livet återgår väl till det normala någon gång.

Samlande

När jag ändå är på gång kan jag lika gärna säga vad jag tycker om samlande.

Och då menar jag alltså extremt samlande av totalt onödiga prylar som man inte har någon som helst nytta av. Sådant som tomtar, grodor, kapsyler (herregud, hur kan någon samla på kapsyler??), ölburkar (återvinningen för guds skull!), ölunderlägg osv osv.

Vad ger det livet för mening att gå och damma sin samling porslinskatter som tar upp alla väggar i ett helt rum? Eller att se på sina säckar med kapsyler? Blir man lyckligare av att spara alla sina gamla avlagda kläder i säckar i förrådet? Du har ändå blivit för fet för jeansen du kunde ha för 10 år sedan så även om de blir moderna igen så kommer du inte i dem.

Spara bara på sådant som verkligen betyder något vet jag. Var rädd om dina fotoalbum och högen kärleksbrev om du har någon. Spara lillan första skor, minnesboken från dopet och bröllopspresenter med affektionsvärde. Behåll bara det som du kan titta på och säga "det här ger mig verkligen något, jag tycker om det och det tillför positiv energi i mitt liv"

Men för guds skull, släng allt som bara ligger i ett skåp "i fall att" eller "kanske, kanske kan bli bra att ha, eventuellt".

Äckligt

Äh, jag orkar inte vara politiskt korrekt idag och säga snälla saker om sådant jag egentligen tycker är sjukt.

Kollar just nu på Dr Phil som idag handlar om folk som hamstar på saker till den grad att det helt och hållet tagit över deras hem. En man har ett hus så fullt av skit (inkluderat mögliga kläder och kattbajs i badrummet) att hans fru flyttat ut i en husvagn på gården. En ung kvinna har sparat alla barnens kläder från det att de varit nyfödda till att de nu är 3 och 5 år gamla. Hennes dotter kan inte ens leka i sitt rum eftersom hennes mamma förvarar en massa skräp där.

De är för f*n inte kloka. Dr Phil är givetvis professionell och har förklaringar till beteendet men jag tycker ärligt talat att det finns gränser för vad man får göra mot sig själv och sin familj.

Skräpråttor och skitgrisar hör inte hemma i närheten av mig i alla fall. Hur kan man sjunka så lågt om man i övrigt är en hyffsat normal människa utan psykiska störningar? Städa för tusan! Rensa garderoberna ett par gånger om året! Släng konservburkar i återvinningen istället för att spara dem i garderoben!

Jag är ingen extrem pedant på något sätt men det finns väl ändå gränser för vad man samlar på sig. Och att deras partners inte givit dem ultimatum och flyttat! Hur kan man tolerera att ens partner förvandlar hemmet till en soptipp?

Äckliga, snuskiga, lortgrisar är vad de är. Jupp. Så det så.

Ta reda på vem du är och rensa i ditt inre så att du slipper samla skräp. Ta lite ansvar för ditt liv vet jag.