fredag, oktober 27, 2006

Dansblogg?

Känner att jag vill förtydliga lite för er som kommer hit i tron om att det här verkligen är en dansblogg. Jag skulle inte kalla min blogg för dansblogg men jag är en danstjej som även skriver en del i min blogg. Jag önskar att jag hann vara ute på fler danser så att jag hade mer att skriva om i dansväg men som ni kan se så består mitt liv av så mycket annat just nu. Ibland klämmer jag till med ett inlägg som är dansrelaterat men oftast blir en massa annat jag avhandlar för mitt eget höga nöjes och sinnesfrids skull.

Men ni är hjärtligt välkomna hit ändå.

...och lite om gråt

För mig har gråt varit en naturlig del av livet och jag är verkligen en känslomänniska. Är jag ledsen gråter jag, blir jag arg gråter jag, när jag skrattar gråter jag ofta. Kort sagt så gråter jag vid större känslorörelser. Det tog ett tag innan jag som vuxen accepterade att det faktiskt är bra och sunt att kunna gråta eftersom det gör att man får ur sig en massa känslor som annars sitter kvar i kropp och själ på olika sätt.

Under det här året skulle jag med största säkerhet ha behövt gråta mer än vad jag gjort. Det senaste halvåret har jag inte vågat börja gråta eftersom jag varit rädd för att det inte ska ta slut och framför allt har jag inte velat gråta när jag varit ensam och inte haft en trygg axel att gråta mot. Läs Darlings axel. Så jag har hållit inne med allt och det växte till ett enormt tryck som hotade explodera när som helst. Visst har jag gråtit lite stilla när jag pratat med t ex min chef eller någon av vännerna men inte alls den här hulkande, jobbiga, skakande gråten.

Så jag kan se en viss mening i att jag blev så hysteriskt ledsen i måndags. Efteråt är det rätt skönt att ha fått släppa ut lite av allt det som tryckts tillbaka och det är lite lättare att andas.

Lite om kommunism

"Jag förstår inte varför en del ungdomar kallar sig kommunister och har det som ett ideal. Vad är det för fel på dem? Kan de inte läsa? Har de inte läst på om vad som hänt i kommunistiska länder? Det finns ju inte ett enda lyckat exempel!" sa mormor under en av våra politiska diskussioner. Hon är så skärpt och allmänbildad den lilla tanten och har en åsikt om det mesta (kan det vara därifrån det kommer?).

Och just i den här frågan tycker jag att hon har helt rätt. Kan de verkligen inte läsa eller vad är det för fel på dem som önskar leva i en kommuniststat?

tisdag, oktober 24, 2006

Jag-bara-orkar-inte

Igår blev jag officiellt ett år äldre.

Dagen började väldigt bra då jag blev uppvaktad av min mamma som väckte mig med kaffebricka, levande ljus och presenter. Darling ringde och sjöng, vännerna ringde och skickade sms. Vi sov i mormors lägenhet den natten eftersom vi trodde att jag skulle kunna ta hem henne från sjukhuset och mamma skulle ändå vidare till morfar.

Efter frukost gick jag några ärenden på stan för att sedan göra en pastasallad vi skulle äta tillsammans med mormor på sjukhuset (hon fick inte åka hem). Jag hade köpt gott fikabröd på ett konditori som vi skulle ha till efterrätt. Det var en trevlig förmiddag och jag kände mig snygg och fräsch för första gången på länge.

Vi gick för att hämta bilarna på parkeringen och vad ser jag - Jo, att bildörren var olåst. Jag visste att jag låst alla dörrar ordentligt och ser i nästa sekund att stereon är borta.

Någon jävel har alltså roat sig under natten med att bryta sönder bakluckan, sno stereon samt nästan allt jag hade i bagagutymmet! Det var inga stora värden det handlade om men varför måste någon förstöra min älskade Lilla Röd???

Det var droppen. Jag bröt ihop totalt och bara grät. När livet är så tufft som det är varför skulle då det här behöva hända just på min födelsedag? Mamma ringde och gjorde en polisanmälan medan jag ringde Darling och stortjöt. (Stackarn, vad skulle han kunna göra 80 mil bort?)

På något sätt tog vi oss till mormor men jag kunde inte sluta gråta. Det är många år sedan jag grät ihopkrupen i mammas famn men igår behövdes det. Jag fick också panik över att jag skulle åka hem till min lägenhet och sitta själv resten av kvällen och var först beredd att följa med mamma. Så kom jag att tänka på mina livlinor och ringde en vän och grät istället.

- Jag vill inte vara själv hela kvällen kan inte ni komma över en stund?
- Kom hit istället så får du äta middag med oss!

Först efter ett par timmar kände jag mig så pass lugn att jag kunde sätta mig i bilen och köra hemåt (mamma lät mig helt enkelt ta hennes bil så hjälper de mig att lämna in den på verkstaden). Innan jag åkte från sjukhuset ringde de från en blomsterhandel och sa att de hade blommor till mig.

Underbaraste vännerna! Käraste Å skickade vad som kan vara den finaste bukett jag fått någon gång. En stor blomsterkvast i rosa och vitt med rosor, liljor, gerberor och andra jag inte vet vad de heter. Dessutom satt det en strut choklad från Åre Chokladfabrik på en pinne mitt i buketten. Det var en hel del tröst ska ni veta.

Käraste U och D bjöd på en underbar vegetarisk paj och hade till och med köpt en liten tårta till mig och gav mig ett litet paket. På hallgolvet låg ett kort från Darling, ett från hans föräldrar och ett litet brev från T1 med ett kort och en liten present. Tack så mycket!

Mycket är skit just nu men omtanke från vänner och familj har jag i överflöd!

Idag är en trött dag då jag sovit väldigt dåligt inatt. Känner mig mentalt urladdad och förstår inte hur jag ska få något vettigt gjort.

lördag, oktober 21, 2006

Blötsnöblötsnöblötsnö

Något jag inte hade räknat med igår morse när jag vaknade var att jag skulle bli tvungen att gräva fram min bil som låg inbäddad i 30 cm blöt snö. Inte heller hade jag räknat med att behöva köra på sommardäck till en gör det själv-hall för att byta pjuck på Lilla Röd. När jag bar ner mina vinterdäck och lade dem i bilen så var det med avsikt att ta dem till käre fadern som skulle förbarma sig över dem.

Nåja, flera timmar senare än planerat kom jag fram till sjukhuset där lilla mormor legat i en vecka nu och efter ett stopp där lyckades jag även ta mig hem till föräldrarna. Jag räknade till 6 bilar, inklusive en lastbil, som kört i diket under sträckan på 25 mil som jag avlade igår. 6 bilar!

Jag är liksom inte riktigt beredd på djupsnö ännu, jag har ju just upptäckt att löven skiftat färg. Jag vill njuta i någon vecka till av att sparka i lövhögar och att se hur det glöder i skogen.

Hemma hos föräldrarna ligger det trädgårdsavfall som snöat över i skottkärran, träden viker sig då snön lägger sig på löven som inte fallit av. Nej, det här måste regna bort, vi är inte redo för snön riktigt än.

torsdag, oktober 19, 2006

Handikappad

Internetuppkopplingen, eller livlinan som jag och min bror kallat den, är för tillfället död hemma hos mig efter en traumatisk omformatering av datorn. Drivrutiner av betydande slag gick förlorade och kampen fortsätter för att kunna återinstallera dem. Så jag får hålla till godo med internet på jobbet eller hemma hos föräldrarna i helgen. Vissa dagar når jag inte nätet alls.

Mycket ovant

Och lite befriande

söndag, oktober 15, 2006

Släkten är värst

Vad är det för fel på den äldre generationen som inte PRATAR med varandra? Varför kan de inte någon gång vara ärliga och säga rakt ut vad de känner så att det inte kommer fram bakvägen istället?

Mormor och hennes syskon är specialister på att inte prata om problem med varandra utan går istället till nästa person (läs syskon el barn) och beklagar sig över de andra. Sladdertackor som de är så berättar givetvis den som fått "förtroendet" det för de övriga, inblandade eller inte, så att den det berör alltid får reda på vad som sagts på ett sätt eller det det andra.

Gamla oförätter blir aldrig uppklarade och de kommer att dö med en massa olösta konflikter och med anhöriga som känner att allt inte blev sagt.

Idag är jag så j***a förbannad av orsaker jag inte vill ta upp här och jag tänker ha ett samtal med min mormor om vikten av att vara ärlig mot varandra ibland. Ja, jag är indirekt inblandad i något jag blir väldigt arg över att inte fått ta del av tidigare. Är det någon gång man måste kunna vara ärlig så är det väl när man står inför döden och avslut av relationer.

onsdag, oktober 11, 2006

Vändningsförsök

Tänk dig att du är ute och snorklar och fridyker några meter för att komma till botten. Med rätt teknik kommer du djupt väldigt snabbt och utan större ansträngning. Efter några meter börjar det kännas i lungorna och det blir tuffare att ta sig ner om det visar sig att botten fanns längre ner än du trodde. Blir det för tufft gör du bedömningen att vända istället för att ta dig ända ner. Att ta stöd med fötterna från botten och sedan skjuta dig upp genom vattnet är det lättaste sättet att ta sig upp till ytan men om du ska vända mitt i en dyket rakt ner blir det svårare.

Först måste du bromsa rörelsen ner och sedan måste du ta i lite extra för att kunna skjuta dig uppåt igen. Den extra kraftansträngningen känns i lungorna och du kämpar för att få elementet med dig istället för mot dig. När du väl får fart så är det lika lätt att ta sig upp som det var att ta sig ner, det bara bränner lite mer i lungorna.

Så det är det jag prövar just nu, jag försöker vända innan jag når botten.

tisdag, oktober 10, 2006

Så lite man vet

Det sägs att bra saker händer bra människor (utrycket "good things happens to good people"). Då har jag en stilla undran; vilken kategori tillhör då jag?

Jag tycker att jag är värd en bättre livssituation än det här, men jag kan ha misstagit mig.




Nej, jag förväntar mig inte att ni ska säga att jag är en bra människa. Det är endast en stilla undran ut i universum.

fredag, oktober 06, 2006

Danstyper

Alla killar har en egen stil när det gäller dans. En del med större variation än andra och det stora nöjet för oss tjejer på dansgolvet är just att variationen är så stor. Det finns en hel del mer eller mindre ovanliga dansstilar och beteenden man kan råka ut för och bara för att det är ovanligt behöver det inte betyda att det är något negativt. Jag skulle tro att Danstanten. Pia och T1 m fl råkat ut för några av dessa:

Tipparen: Tipparen hittar du där du minst väntar det eller precis just där du väntar det. Mitt i en låt, eller ännu vanligare i slutet av en dansen så vill kavaljeren få till ett "snyggt" avslut genom att tippa bak sin dam en bit. Ja, ni vet nog hur jag menar. Jag vet inte hur det är för andra, men jag tycker att jag träffar på dessa herrar relativt ofta. Visst, det kan vara kul om det är en kille man känner har koll och som orkar hålla emot utan att man åker i golvet. Mitt problem kan ibland vara en en del killar så gärna vill tippa hit och dit några gånger under en dans eller som ett snyggt avslut att de inte riktigt förstår hur pass rörlig en del tjejer kan vara i ryggen. Själv kan jag gå ner i brygga utan att öva på det innan. Så det har hänt ett antal gånger att jag känt håret svepa över dansgolvet och att min kvaljer inser att "hoppsan, nu måste jag hålla emot lite här". På Öland utnämnde en kille mig till Campingens vigaste men tro inte på det, jag är bara väääldigt rörlig i ryggen. När en del upptäcker att man är "lätt-tippad så blir de väldigt entusiastiska och vill gärna tippa fler gånger. Så jag vet inte, hur är det för er tjejer? Blir ni också tippade hit och dit? Framför allt killar söderut tippar extra mycket, kanske inte så många i Norrland även om de finns.

Sångaren: Herregud ja, sångaren. Sångaren tycker om att dansa och inte bara det, han är väldigt förtjust i dansmusiken också. Han känner till de flesta låtarna och kan bara inte låta bli att sjunga med när bandet spelar hans favoritlåtar. I örat på den tjej han dansar med. Om man träffar på sångaren kan man vänta sig "skönsång" rakt i örat i en dans eller två. Det spelar ingen roll om en kille är duktig att dansa eller inte om han sjunger mig rakt i örat. Jag bjöd upp eller blev uppbjuden för att dansa, inte för att höra hans verbala tolkning av musiken.

Gnällspiken: En ovanlig dansare men han dyker upp ibland. Gnällspiken hittar alltid något att klaga på, till exempel att det är för lite folk, fel folk, dålig musik, att det är svårt att bli uppbjuden, att fel bjuder upp osv. Visst kan jag kommentera att det är dålig uppslutning eller att bandet kanske inte var superlyckat men allt hänger på hur man säger det. Gnällspiken lyckas ofta få sin dam att undra varför han ens bryr sig att gå ut och dansa om han inte blir glad av det. Gnällspiken är ingen jag bjuder upp i första taget även om han är duktig att dansa eftersom jag dansar för att det är roligt och gör mig glad.

Krockaren: Krockaren kommer i olika varianter. En vanlig typ är den lite mindre rutinerade killen som helt enkelt inte lärt sig parera andra par på dansgolvet ännu. Där är det lätt att ha överseende och tycka att det är en helt ok dans trots några små missöden. Den rutinerade krockaren är den värste typen av krockare. En sådan kille ser dansgolvet som sitt eget territorium och andra par bör flytta på sig om de inte vill ha en rejäl knuff. Att vara danspartner till en rutinerad krockare kan vara ett tufft jobb eftersom killen gärna använder damen som en murbräcka och låter henne ta stöten. Det händer ofta i sådana sammanhang att man får medlidsamma blickar från andra dansare. Många yngre killar kommenterar också att en del äldre män som ibland dyker upp på danser med många yngre har en förmåga att knuffa sig fram på dansgolvet. Inte med sin dam men genom armbågar och andra kroppsdelar. Krockaren avråder vi bestämt från.

Blundaren: Som Danstanten lägger till sin kommentar, blundaren. Blundaren är killen som precis som vi tjejer biland vill kunna blunda och njuta av musiken och dansen. Blundaren skrämmer andra killar eftersom de måste se upp när han kommer då de vet att han inte tar någon hänsyn till andra ekipage. Han är ofta en duktig dansare men som glömmer att det är han som styr och grundreglen vid all körning är Håll ögonen på vägen. I det här fallet dansgolvet då.

Snurraren: Snurraren har i vissa fall bara lärt sig att snurra åt ett håll och gör det förkärlek dansen igenom. Snurrar alltså, hela tiden. Han håller sig gärna i mitten av dansgolvet eftersom han påverkas minst av dansriktningen som de övriga håller där. En del som snurrar mycket gör det väldigt bra och som en del av övriga dansen men Snurraren har inte lärt sig att det finns steg där emellan också.

McDreamy: (Har jag sett några avsnitt för mycket av Grey´s anatomy kanske?) McDreamy är top of the top, creme de la creme av dansare. En McDreamy är en subjektiv upplevelse och kan inte förklaras eller delas med av till andra. Sist jag hade en riktigt präktigt McDreamy-möte var i början av sommaren under min första kväll på Gräsmyr. Där fanns han plötsligt, killen som jag dansat med några gånger på maran men som jag aldrig stött på annars. Jag bokstavligen sprang över dansgolvet för att få tag i honom och jo, jag mindes rätt, han var McDreamy! Inte så avancerad egentligen och inte så svängig, gungig eller sensuell som de andra som brukar bli mina favoriter, utan bara helt enkelt perfekt. En McDreamy skulle du kunna dansa med större delen av kvällen utan att bli uttråkad.

Och till sist kom T1 med ett par exempel som jag bara måste ta med!

Pratkvarnen: Pratkvarnen är killen som bara pratar och pratar så att man inte kan dansa vettigt. Han är trevlig och ofta duktig att dansa, men eftersom han hela tiden pratar så blir det bara att man går rakt fram.

Disktrasan: Disktrasan är en irriterande företeelse som luktar just som en disktrasa. Han är antagligen ungkarl och tvättar själv, men inte har fattat det där att om man inte hänger tvätten så fort tvättmaskinen är klar (åtminstone inom de två första dygnen) så luktar man illa när kläderna blir lite lagomt varma och svettiga. Disktrasan är ofta duktig att dansa men man vill inte gärna dansa med honom eftersom man i de tre nästkommande danserna får ursäkta sig för att man luktar illa.

Det var några jag kom att tänka på idag, vilka kommer du på?

Everyone is Jesus

P3 spelade "Everyone is Jesus" med Tomas DiLeva när jag satt i bilen på väg hem från mormor. Jag tänkte på konserten under festivalen för många år sedan. På hur det gick rysningar längs ryggraden när hela publiken stämde in i refrängen som sedan inte ville klinga av. I flera minuter sjöng hundratals människor att alla är Jesus och det var låg ett magiskt skimmer över oss i det ögonblicket.

Det regnade ute, vindrutetorkarna gick för fullt, jag kände mig lägre än lägst men började ändå sjunga med i refrängen. Everyone is Jesus. Jag tänkte att om det är sant att en tro stor som ett senapskorn kan förflytta berg då ska jag banne mig kunna nå dit jag vill. Berget är som till för att flyttas.

Jag grät och sjöng med. Tänkte att han har rätt. Everyone is Jesus.

onsdag, oktober 04, 2006

Nä, nu lämnar jag in för ett tag. Kanske dags att inse när man behöver hjälp.

måndag, oktober 02, 2006

....

Det är för övrigt sjukt många som kommer hit sedan de googlat på Äppelmos. Ledsen att inte kunna hjälpa er.

söndag, oktober 01, 2006

Psykbryt

Undertecknad har jävlats en lång stund med att avinstallera ett dataspel som inte ville fungera efter ett misslyckat försök att uppgradera det (det fungerade inte alls efter den manövern). Darling ringer, konstaterar att allt verkar ha gått rätt till i försöken.

- Men, det var då själva faaaaaan! Att det inte ska gå att avinstallera skiten!! Är det inte meningen att jag ska få spela spel, va? Varför fungerar det inte?!!

- Vi kan ju fixa det nästa helg när jag kommer, vi ska ju ändå formatera om hårddisken då...

- Och fram till dess då? Vad ska jag stänga av huvudet med fram till dess då? Jag har lagt varenda jävla pussel, nu vill jag bara spela dataspel!!! Varför hatar dataspelen just mig??! Skiiiitdator!!

- Tänk, den här kvinnan ska jag flytta ihop med snart.....

- Man har väl rätt att tappa humöret ibland! Det är ju bara datorn jag är arg på!

- *skrattar lite*

- Jävla skit, hur ska jag stänga av huvudet nu då? Måste kunna stänga av huvudet, måste! Helvetesdator! *gråter lite också*

- Såja... *börjar prata om annat*

- *pillar med datorn och löser problemet....*

Så nu är spelet installerat igen och huvudet kan formellt stängas av någon timme i taget. Det behövs. Det ursprungliga planen var att i helgen börja läsa min böcker till kursen i beskattningsrätt. Dem har glömt totalt och hittade dem i soffan för en stund sedan. Sket också i att äta middag och åt istället tre riskakor med lökkeso på. Till det såg jag de senaste avsnitten av Grey´s anatomy som jag laddat hem. Säsong 3, det ni, det är nu dramatiken börjar på allvar. Tryckte även i mig det som var kvar av chokladkakan (70%). Och lite vindruvor.

Och alla vet att situationen är tuff just nu och har varit det länge. Och alla stöttar och alla förstår. Men det finns inget någon kan säga och göra för att det ska bli bättre. Jag tror ibland att jag ska bli tokig av att inte kunna börja sörja, att att hela tiden försöka fungera, att försöka ha en vardag. Jag går till jobbet, gör ett halvkasst jobb (bra enligt chefen), gråter när chefen ser förstående ut och frågar hur det är. Jag var på dans i fredags och det var helt ok om än inte en höjdardans, träffade ett par av mina brudar och fick äntligen lite kompistid. Tid med vänner var annars det första som strök när annat behövde prioriteras. Har köpt en dunparkas idag och fikat med B. Tränat duktigt på gymmet och till och med bakat bröd. Ändå känns huvudet tomt fast ändå fullt och funderar på om det är dags att bryta ihop eller om det bara är att bita ihop och köra vidare ett tag till. Skulle ha åkt till mormor idag men hon blev inlagd på sjukhuset igen i förrgår. Så jag åker dit imorgon istället och pysslar om henne lite. Tvättar håret, rullar håret, tvättar hela henne och smörjer in henne. Kollar om hon får i sig något lite godare än sjukhusmaten.

Och jag försöker planera en vecka nere hos Darling men kan inte få in i huvudet hur jag skulle kunna åka någonstans överhuvudtaget om det inte involverar mormor eller föräldrarna. Hon är sämre, gallan är tjockare och sätter igen dränaget än värre. Finns inget de kan göra åt det, kanske lindra lite. Hon mår illa och kan knappt äta. Jag önskar att hon ska få dö men vill inte förlora henne. Är rädd för att inte vara där när det händer, är rädd för att vara där när det händer.

Och jag sitter själv här hemma, så jävla ensam. Ingen Darling, ingen mormor, ingen familj, bara det liv som en gång kändes bra att ha i den här staden. Inte nu längre, inte om det innebär att jag sitter själv om kvällarna och ingen kan se när knyttet behöver få ett break, få bryta ihop en stund för att sedan kunna gå vidare en tag. Nej, inga vänner kan hjälpa den ensamheten. Familjen är det som saknas. Nu behöver jag nog äta något, riskakor var visst ingen höjdare till middag, börjar bli yr av hunger. Prutt.

Och frågar någon hur det är imorgon blir svaret antagligen att det är ok, för jag orkar inte vara ledsen långa stunder. Men det är så här det är, det är det här jag inte pratar så mycket om. Stunderna när jag går hemma ensam och försöker hålla ihop eftersom det inte finns någon som lugnar mig, distraherar mig eller helt enkelt behöver mig mer än jag behöver någon.

Over ´n out

Bloggtoppen.se