Häromdagen skrev
Anna om sina tankar om barn. Jag ville lämna en kommentar men insåg att jag behövde använda lite mer textutrymme. Hon frågade ”varför vill du ha barn?”
Ja du, varför vill jag skaffa barn egentligen? En vän frågade det igår, en vän som vet att han själv inte vill ha några barn alls. Han kan helt enkelt inte se en annan framtid än att han skulle känna sig fast och fångad och utan möjlighet att leva det liv han vill med utlandsjobb utan en fast punkt. För honom är den personliga valfriheten viktigare.
Vi kom fram till att det kanske inte finns något rakt svar på frågan. Jag har så gott som alltid vetat att jag vill ha barn men det har inte alltid känts som något jag velat förverkliga just i den stunden. Det har inte varit någon större svårighet att tänka sig skjuta barnafödandet framför mig i något/några år. Givetvis har det nog en stor del att göra med att jag inte träffat den jag önskat som far till mina barn men det har inte varit jobbigt att tänka sig att skaffa barn efter de magiska 30.
Det har alltid funnit i mina framtidsplaner att jag vill bo i ett hus på landet tillsammans med min familj bestående av make, några barn och katten. Jag vet redan att jag trivs med att bo på landet och jag vet att jag mår bra av att ha en sund kärleksrelation. Jag vet inte hur det skulle vara att ha barn själv men tanken är lockande. Min små gudsöner är helt underbara små individer som verkligen får mig att undra hur det skulle vara att själv leva med barn. Barn ger dig chansen att lära dig mer om dig själv och en möjlighet att se världen ur ett barns ögon igen. Du lär dig mer om relationen till din partner och du får möjligheten att leva i en trygg familj. Det är min bild av det i alla fall.
Alla är inte lämpliga som föräldrar men jag och Darling skulle banne mig utgöra toppskiktet! Nej, självförtroendet är det inget fel på. Vi har båda växt upp i trygga, kärleksfulla och lyckliga familjer, vi är känslomässigt stabila, konstruktiva i relationer och har sunda värderingar. Mina barn skulle få en mycket bra mamma, det vet jag. Det är väl antagligen därför jag är beredd att skaffa barn, jag är säker på att jag klarar av det ansvaret.
Dessutom är det inte helt enkelt att bortse från det finurliga i kvinnokroppen. Den vill ha barn. Åtminstone min. Hormonerna gör små tjurrusningar ibland och talar om att det där med barn verkar vara en bra idé!
Jag läste en gång för längesedan en intervju med en skådespelerska som sa ”
kärlek vill ha barn”. Kan det vara så? Att kärleken i sig får oss att vilja skaffa barn? Kanske, jag tror nästan det.
Det finns många som inte vill skaffa barn och jag kan förstå dem och jag respekterar dem för det utan ifrågasätta deras beslut. Självklart frågar jag dem varför på samma sätt som de frågar mig men utan att döma.
Svaret på frågan blir kanske ändå
Jag bara vet att jag villOch Anna, jag tycker inte det är självcentrerat vare sig att välja bort barn eller att skaffa dem. Det är nog mer komplicerat än så.
