Det fanns en tid när jag trodde att jag var en karriärist, att jag ville göra karriär och ta mig så långt som möjligt. Jag hade då nyligen slutat plugga, börjat jobba på allvar och upptäckte att jag fick mycket beröm för det jag gjorde. Allt var roligt och ibland kändes det som om jag skulle kunna jobba jämt, helgerna var bara ett onödigt ont i väntan på måndagens roliga jobb.
Någonstans på vägen har det vänt. Det går aldrig att förutsäga vad som händer med arbetsmarknaden eller med dina drömmar. Jag bytte jobb och inriktning vilket ledde mig i helt andra banor än vad jag tidigare förutsett. Nu har jag haft samma arbetsgivare i några år och många gånger har tanken slagit mig att jag skulle vilja i en annan riktning. Andra jobb har sökts, flyttlasset har gått till ny stad och tillbaka men ingenting har egentligen känts helt rätt om man talar om steg i karriären. Jag jobbar på, gör mitt jobb med beröm godkänt av min arbetsgivare men det där riktiga drivet saknas allt oftare. Ni vet, den där känslan av att det här gör jag för att jag verkligen tycker att det är roligt och att det motiverar mig.
Så vad vill jag då egentligen? Ja, efter en del funderande och framför allt mycket kännande så är det ärligaste mot mig själv att säga att jag vill skaffa familj. Jag längtar inte efter toppjobbet just nu, jag längtar efter att leva med man och barn i ett hus på landet. Jag vill ägna några år åt att skaffa barn och få familjen att fungera. Det behöver naturligtvis inte gå helt stick i stäv med jobb men mitt driv går mot familjebildning, inte att klättra i karriären. Mitt självförverkligande vill inte ha utmanande arbetsprestationer utan att givande privatliv som innefattar en egen familj.
Mina framtidsdrömmar handlar inte på något sätt om att bli hemmafru eller att lägga karriärdrömmar på is och nöja mig med näst bästa eller ”ja, det duger”. Nej, det är bara det att jag vill prioritera annat i några år om det är möjligt. Längre fram skulle jag vilja starta ett eget företag och så småningom bli så pass framgångsrik att jag inte behöver driva det på heltid utan kan ha mer tid att ägna åt mig själv, hem och familj. Jag vill att familj alltid ska kunna vara prioritering nummer ett och jag inser att det skulle vara en lyx få förunnat om mina drömmar skulle gå att förverkliga. Jag är fullt övertygad om att jag lite längre fram i livet har både familj och ett arbete jag verkligen trivs med och brinner för.
Det är det som brukar hända när man har en inre drivkraft; drömmar förverkligas och jag är en av dem som ser till att gå mot mina drömmar.
