Under solen allt väl

Ännu ett avsked på tågstationen och som vanligt kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken efter att jag satt Kärleken på tåget och vänt ryggen för att gå. För en stund kändes det som om hjärtat tagit ett kliv ut ur kroppen och var på väg ifrån mig.

Han säger att jag är den bästa han träffat, att om det här inte är menat att vara vet han inte vad som är det. Jo, jag känner samma sak, han börjar bli viktig. Väldigt viktig. När jag ser honom i ögonen tvivlar jag inte utan han väcker gamla och nya drömmar till liv. Vi pratar, skrattar, älskar, äter, sover och allt är som det ska vara under solen. Allt ljus är på mig, på oss.

Vi ses snart igen och det är inte synd om mig som har Honom att längta efter.

Skilda verkligheter

Om du bara hinner läsa en bok i sommar så bör det vara ”Skilda verkligheter – en kärlekshistoria” av Marianne Fredriksson

”Detta är berättelsen om en stor kärlek mellan två unga människor. De kommer från olika världar. Han är en arbetargrabb från Göteborg. Hon har vuxit upp i en akademisk högstatusfamilj.
Han är naturvetare, forskare på hög nivå. Hon är en i den stora strömmen andligt sökande människor i vår tid, alla dessa som längtar efter förankring i en värld av snabba förändringar. Han jagar fakta enligt vetenskapens principer. Hon är ovanligt intuitiv med en förmåga att se bakom hörnet. Det skrämmer honom.
De lever i skilda verkligheter. Ändå försöker de mötas.
De grälar ofta men bandet mellan dem är starkt – det sägs ju att kärleken övervinner allt. Ändå lever de i ständig rädsla att förlora varandra.”

Den vackraste bok jag läst på länge och den första bok på många år som fått mig att gråta. En vacker historia om kärlek, precis så komplicerad som den verkligen är och så innerlig. En bok som verkligen beskriver hur det kan vara att stå med ena foten i en verklighet som inte alltid syns och hur svårt det är att förklara det för den som inte ser.

Läs den, läs den, läs den!

Nya namn

Darling, Älskling, Sötnos, Snygging, Läckerbit, Min Flickvän, Babe, Honey

Kärt barn har många namn och jag börjar sakta vänja mig vid dem. Mina nya namn.

Det känns som att jag är något stort på spåret och kan knappt greppa eller sätta ord på det. Någon sa en gång "Tänk om det är nu som det riktiga livet börjar?" och jag minns att jag tänkte att livet är alltid på riktigt, vi lever bara mindre seende ibland. Egentligen har jag inte förändrat mitt nu heller, allt har bara lite klarare färger och jag njuter lite mer av dem.