En liten

Jag drömde nyligen att jag fick en dotter som skulle heta Svea.

Varför i hela friden Svea?

Misstänker en viss överdosering av tonåringar på stan med Svea i pannan eller på bröstet.

Men en dotter eller två vill jag gärna ha

Status

Läget är så gott som det går under kontroll nu. Eller rättare sagt, jag har kapitulerat inför det faktum att jag inte har någon kontroll.

Ringde psykologlinjen vi har tillgång till via jobbet för att få en förklaring på varför jag fick ett tryck över bröstet som gjorde ont så fort jag kom till jobbet.

"Du jobbar en hel del med kundkontakt, eller hur? Och då ska du kunna prestera och vara framåt?"

Jo, det är sant.

"Och just nu, med tanke på allt som hänt, så klarar du kanske inte riktigt av att vara i toppform i kundmötet. Det är ångest du känner som ett tryck över bröstet"

Jaha. Suck.

Nåja, efter ett samtal med chefen så ordnade vi lite andra uppgifter åt mig att pyssla med ett tag, sådant som inte kräver kundkontakt. Det fungerar ganska bra när jag får jobba i min egen takt med sådant som inte innefattar Le Och Var Trevlig Och Kompetent.

Vi har också bestämt att jag ska åka hem till familjen nästa vecka för att umgås med mormor och följa henne till läkare. På söndag sitter jag på nattåget och på måndag tar jag bilen hem till föräldrarna. Ska bli skönt att komma hem till dem och att äntligen få träffa mormor. Det är så mycket jag vill prata om innan det är för sent. Vill få berätta ännu en gång vilken bra mormor hon är och har varit under hela min uppväxt och vuxna liv. En av mina främsta supportar och förebilder.

Gruvar mig för att åka ifrån Darling. Vem ska krama om mig på kvällarna så att jag känner att allt kommer att bli bra? Hans närhet fungerar som ett plåster på allt som gör ont och han får mig att känna mig tryggare än någonsin. I hans närhet har jag lättare att hitta skrattet och det som är bra i mitt liv.

Fysisk status:

Aptit -si så där, svälter inte
Trycket över bröstet är inte lika jobbigt så länge jag inte försöker prestera något (T förklarade att det är kroppens sätt att säga att den är ledsen)
Kroppen känns om strax innan en migränattack, underligt
Det pulserar och susar i höger öra (Vaxpropp?? Hur känns en sådan?)

Psykisk status:

Inte skakig längre
Mindre orolig
Disträ och fumlig
Ledsen
Trött

Men är ändå vid ett relativt gott mod, jag kommer att ta mig igenom det här också. Jobbar aktivt med att förstå att jag inte behöver vara Superwoman hela tiden, det räcker om jag är det ibland.

Så fort det kan gå

Allt händer samtidigt verkar det som.

I den här artikeln från mina hemtrakter kan man läsa om en bilolycka som skedde igår. Släktingar till mig satt i den ena bilen, den som klarade sig bäst. I den andra satt en kvinna som är jämnårig med mig, vi gick i parallellklasser i grundskolan.

Mina släktingar möter en lastbil och en bil som håller på att köra om den. Den omkörande bilen försöker väja men får en sladd och de träffar den i sidan. Kvinnan i den mötande bilen omkommer. Om jag inte minns fel så har hon ett litet barn också.

Elände.

Aftonbön

Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!

/Karin Boye

It´s a hard knock life

Man vet aldrig hur en dag ska sluta när man kliver upp ur sängen. Tur det.

Till att börja med så blev en del gråt på jobbet efter att han pratat med mamma om hur dåligt mormor börjar må, om att ta ut några dagar med närståendepenning nästa vecka för att kunna vara med henne. Bara det kan sänka den bästa.

Sedan skulle jag hem från jobbet, en vanlig, vardaglig procedur som brukar flyta problemfritt. Jag kliver som vanligt på buss 16 som brukar vara full med gymnasieelever och andra som precis som jag arbetar i området. Brukar vara en lugn om än fullpackad buss. Jag sätter mig ytterst på ett säte, plockar fram min Metro och börjar läsa. Ganska snart hör jag någon som sitter och skriker längst bak i bussen och det låter som att han svär åt någon. Han håller på en stund och ganska snart står det klart att det är mig han sitter och svär åt, för rätt vad det är så kommer han fram till mig och skriker åt mig.

Jag såg in i ett par ögon som var uppenbart påtända och säger "Låt bli mig!" varav han går tillbaka men fortsätter svära och skrika åt mig. När jag hör "....jag ska döda dig din jävla ....." lägger jag ifrån mig tidningen. plockar fram mobilen och är beredd att ringa polisen. Längre än så hinner jag inte komma förrän han kommer fram till mig igen, den här gången med armen höjd och en skruvmejsel i handen.

I samma ögonblick kastar sig två män över honom och jag springer i panik fram till busschauffören. Stammande försöker jag förklara att jag blivit hotad med en skruvmejsel och chauffören larmar genast polisen. Nästa hållplats är Nordstan så ett par passagerare håller fast galningen medan jag står längst fram i bussen och darrar som ett asplöv.

Framme vid hållplatsen kliver alla av och de tar honom av bussen. Själv står jag kvar längst fram i bussen och skakar i hela kroppen, vågar inte gå ut ännu. En liten stund senare är polisen på plats och kan ta hand om honom. Mannen som hållit fast honom hade fått en bett i handen när han skulle ta av honom skruvmejseln så han blödde rätt rejält.

Polisen väntar in förstärkning som kan köra iväg galningen som dessutom fick armen ur led när de höll fast honom i bussen (rätt åt honom) så att de kan prata med oss inblandade. Eller målsägande som jag plötligt var. Jag, lantisen från norrland som bara var på väg hem från jobbet i lugn och ro. I väntan på att polisen skulle få förstärkning ringde jag Darling som hörde exakt hur chockad jag var trots att jag försökte säga att han inte behövde åka hem från jobbet tidigare. "Jo, jag åker nu!"

Jag får prata med en polis som antecknar vad som hänt och får mina kontaktuppgifter. Mannen som först kastade sig över honom och sedan också höll fast honom hela tiden gav jag en stor kram och ett stort tack för hjälpen. Tack gode Gud för människor med civilkurage!

Jag satte mig på första bästa buss hem och Darling mötte mig vid busshållplatsen. I hans famn känns allt lite lättare. Visst var jag lite skakig igår kväll men då tänkte jag mest att hade ju gått bra trots allt och jag klarade mig utan skador. Darling var arg, mamma och pappa upprörda och brorsan arg. Själv var jag lättat och så trött, så trött av ardenalinet som hade rusat i kroppen.

Visst blev jag rädd i går på bussen, skiträdd, men då var det mest en chockreaktion. Idag när klivit av bussen till jobbet blev jag rädd på allvar. Nu tänker jag alla "tänk om" och det knyter sig i bröstet på mig. Fullt normalt säger min chef, Darling samt vännen jag ringde när jag nyligen undrade om jag skulle klara att vara på jobbet idag. Känns lite lättare efter att ha pratat lite om det men inte bra.

Psykisk status: Dålig. Skakig, orolig, ledsen.

Blottare

Intressant att första timmen på jobbet upptäcka att de svarta kostymbyxorna spruckit i skrevet.

Givetvis har jag då vita trosor under.

Kommer snart

När känslorna lagt sig utanpå kroppen blir allt så mycket jobbigare. Vardagliga små problem blir stora hinder och minsta kommentar som kan missuppfattas blir missuppfattad.

Om jag var känslig innan så är jag känsligare nu.

Får se när jag får tillbaka lusten att skriva här igen, kommer snart tillbaka.

Andningspaus

Det går lättare att andas nu, första dagarnas panikslagna ledsenhet har lossnat lite och huvudet börjar fungera igen. Inte så att jag på något sätt förträngt vad som är på gång att hända men hjärnan ger sig själv lite frist ibland och tänker på annat utan att jag tvingar den.

Jag lyssnade på mamma som tyckte att jag skulle köpa något rogivande på hälsokosten. Det kanske fungerar, jag vet inte, men det är värt ett försök. Jag inser också att humör och ledsenhet kommer att gå i vågor och att det här är ett nödvändigt lugn eftersom jag inte har möjlighet att åka hem till familjen förrän om några veckor.

Darling fick fungera som ett mänskligt plåster de första dagarna efter beskedet för bara när jag hade min kropp tätt emot hans så kändes det lite lättare att andas. Jag grep tag i honom så fort jag hade möjighet och om det fanns en centimeter mellan oss på kvällen när vi skulle sova så började jag gråta eftersom jag då kände mig ensam med alla tankar. Inte så rationellt men sorg har heller aldrig utgivit sig för att vara det.

Just nu har jag lite frid och avlastning i sinnet och jag tar väl vara på det.

Läsvärt

En utmärkt artikel angående muslimernas offerbeteende i media

När mamma frågar

"Men hur mår du egentligen?"

"Skit. Jag är ledsen precis hela tiden men jag försöker att distrahera hjärnan ibland så att den tänker på annat. Dataspel fungerar bra i det syftet"
"Och så vill jag vara tillsammans med er, ni som vet hur det känns"

Att ha koll

Jaha. Nu vet jag vad palliativ vård innebär och att det finns något som heter närståendepenning. Har just skickat en hög broschyrer i form av utskrivna pdf-filer till mamma så att hon också kan läsa in sig i ämnet.

Det här är mitt sätt att hantera saker (en del av det i alla fall), jag läser in mig ordenligt i frågan, kollar rättigheter, möjligheter och omständigheter. Jag gör det jag är bra på helt enkelt, håller koll, organiserar, bevakar rättigheter. Det hjälper mig att hantera det som är svårt och ger mig den lilla kontroll jag kan ha över situationen. Det handlar kanske inte så mycket om att vara stark utan om en överlevnadsstrategi som även är andra till nytta.

Brännande, onda klumpar

Jag har ingen erfarenhet av sådant här, vet inte hur man gör, vad man ska känna, tänka, ta sig för. Just nu bäddar jag in det onda i en klump sitter ligger i bröstet och trycker, som gör att det bränner i ögonen även om jag inte gråter.

Det kan ta tid och jag vet inte hur mycket tid vi har på oss, antagligen några få månader. Någon behöver vara stark och se till att tar oss igenom tillsammans och den någon är jag.

Då och då kommer allt att få löpa fritt i mig men sedan kommer det att paketeras in noga igen för att se till att jag fungerar, att jag kan vara ett stöd för mamma och mormor. Jag är trots allt den starkaste av oss, har nog alltid varit.

Om att ringa läkare

Att ringa mammas läkare och försöka förklara varför hon inte ringer själv.

"Därför att vi just har fått reda på att hennes mamma är döende i cancer"

Förstår ni hur mycket det tog emot att säga den meningen?

Om världar som rasar

Livet är jobbigt idag.

Igår kväll när jag satt på jobbet ringde min mamma. "Det blir aldrig rätt tillfälle att säga sådant här, men jag måste ju göra det".

Igår fick vi reda på att min mormor, en annars mycket pigg kvinna på 70 år har cancer. Cancer i bukspottkörteln som spridit sig till levern och som inte går att behandla. Hon har som bäst det här året på sig, som sämst några få månader. Det vi trodde var någon magåkomma som skulle gå att behandla visade sig vara något helt annat och nu vet vi att min älskade lilla mormor håller på att tyna bort på allvar. Viktminskningen som skett de senaste månaderna är inget att skämta om längre, det är livsfarligt.

Mamma, som står lika nära sin mamma som jag står min, är helt förstörd men har åkt till henne idag. Själv sitter jag 80 mil bort just nu och det enda jag kan hjälpa till med praktiskt är att ringa läkare för att hjälpa både mormor och min sedan tidigare så sönderstressade mamma att hålla huvudet ovanför ytan.

Delar av min världsbild håller på att rasa och även om man är lite förbredd på att mor- och farföräldrar kommer att dö så känns det fruktansvärt när det gäller min mormor.

Idag gråter jag, ringer de samtal som behövs, jobbar ytterst lite samt pratar med min familj och vänner. Darling är en klippa, jag gråter ut mot hans bröst och han är den som kan få mig att skratta mitt i eländet också.