Om världar som rasar
Livet är jobbigt idag.
Igår kväll när jag satt på jobbet ringde min mamma. "Det blir aldrig rätt tillfälle att säga sådant här, men jag måste ju göra det".
Igår fick vi reda på att min mormor, en annars mycket pigg kvinna på 70 år har cancer. Cancer i bukspottkörteln som spridit sig till levern och som inte går att behandla. Hon har som bäst det här året på sig, som sämst några få månader. Det vi trodde var någon magåkomma som skulle gå att behandla visade sig vara något helt annat och nu vet vi att min älskade lilla mormor håller på att tyna bort på allvar. Viktminskningen som skett de senaste månaderna är inget att skämta om längre, det är livsfarligt.
Mamma, som står lika nära sin mamma som jag står min, är helt förstörd men har åkt till henne idag. Själv sitter jag 80 mil bort just nu och det enda jag kan hjälpa till med praktiskt är att ringa läkare för att hjälpa både mormor och min sedan tidigare så sönderstressade mamma att hålla huvudet ovanför ytan.
Delar av min världsbild håller på att rasa och även om man är lite förbredd på att mor- och farföräldrar kommer att dö så känns det fruktansvärt när det gäller min mormor.
Idag gråter jag, ringer de samtal som behövs, jobbar ytterst lite samt pratar med min familj och vänner. Darling är en klippa, jag gråter ut mot hans bröst och han är den som kan få mig att skratta mitt i eländet också.
Igår kväll när jag satt på jobbet ringde min mamma. "Det blir aldrig rätt tillfälle att säga sådant här, men jag måste ju göra det".
Igår fick vi reda på att min mormor, en annars mycket pigg kvinna på 70 år har cancer. Cancer i bukspottkörteln som spridit sig till levern och som inte går att behandla. Hon har som bäst det här året på sig, som sämst några få månader. Det vi trodde var någon magåkomma som skulle gå att behandla visade sig vara något helt annat och nu vet vi att min älskade lilla mormor håller på att tyna bort på allvar. Viktminskningen som skett de senaste månaderna är inget att skämta om längre, det är livsfarligt.
Mamma, som står lika nära sin mamma som jag står min, är helt förstörd men har åkt till henne idag. Själv sitter jag 80 mil bort just nu och det enda jag kan hjälpa till med praktiskt är att ringa läkare för att hjälpa både mormor och min sedan tidigare så sönderstressade mamma att hålla huvudet ovanför ytan.
Delar av min världsbild håller på att rasa och även om man är lite förbredd på att mor- och farföräldrar kommer att dö så känns det fruktansvärt när det gäller min mormor.
Idag gråter jag, ringer de samtal som behövs, jobbar ytterst lite samt pratar med min familj och vänner. Darling är en klippa, jag gråter ut mot hans bröst och han är den som kan få mig att skratta mitt i eländet också.
posted by Gudinnan at 12:40 em
Sånt här känner jag mig väldigt dålig på... Att uttrycka mig när någon har ont. Jag vill säga att jag är ledsen för din skull. Och för din mammas. Och mormors. Och de andra som är berörda. Och så vill jag uttrycka mitt stöd också på någon vänster... Du vet var du får tag på mig om du vill.
Håll ihop så mycket ni bara kan. Hårt.
Jag vet, jag tycker också att det är svårt att säga något till den som har det jobbigt. Men det är ju skönt bara det att någon säger något. Vi står varandra väldigt nära inom familjen och jag tror att vi har nytta av det en sådan här gång, ingen är ensam. Kommer antagligen att skriva av mig här en del. Tack för mailet förresten, det kommer ett svar snart.
cancer är dumt! mkt dumt! jag finns här om du behöver mig det vet du... *kramar om*
M. Tack, det vet jag att du gör