Med skidor på fötterna
Som jag skrev här så har det alltså varit dags för min debut (debut och debut, men första gången på 12 år) på längdskidor i vinter. Under nyårshelgen var det så dags att ta de första staplande stegen/gliden/snubblingarna runt spåret. Darling var så entusiastisk över sin nya skidutrustning och inte ville jag på något sätt hindra hans lycka om han nu trodde sig kunna finna den med skidor på fötterna.
Så ja, vi snubblade, hasade, kasade, gled, stakade oss fram runt skidspåret. Det var inte så tokigt att vara ute i skogen bland snötyngda granar och bara att se hur lycklig Darling var över att äntligen få pröva längdskidor gjorde det värt skavsåren jag fick.
Till min fördel kan jag säga att det märks vem som är uppvuxen i norr med en hel massa gymnastiklektioner som tillbringats i skidspåren och vem som växt upp i ett snöfattigt Skåne. Älsklingen ramlar så fort det blir lite nerför och det svänger samtidigt eller om spåret är lite dåligt så att skidorna kan glida utanför. Eder Gudinna kanske inte är någon att göra en stilstudie på men hon står på fötterna och har inte ramlat en enda gång.
Till råga på allt, för att se om det kunde vara så att jag kanske kan tycka det är roligt, så gav jag mig ut på en tur ALLDELES SJÄLV förra helgen. Det finns ett skidspår ca 100 meter från min ytterdörr jag gav mig helt sonika ut i -15 grader och hasade två varv runt spåret i lugn och ro. Jag trodde inte att jag skulle säga det men jag tyckte faktiskt om det! När jag fick ta det i egen takt (mer hasalopp än vasalopp) och jag kunde njuta av naturen en vacker vinterdag så var det inte så tokigt.
Så i helgen har då Darling fått med mig på skidturer tre dagar i rad. Tre dagar. Herregud. En dag hade jag kanske kommit på själv men tre? Han har dessutom följt med min käre far på jakt en dag, vi har tagit hundpromenader och åkt spark. Vi är superhurtiga minsann. Det känns bra, riktigt bra.
Med rätt sällskap är det inte så dumt att ta ett varv i skidspåret. Speciellt inte då man kan ta pusspausar lite då och då.
Så ja, vi snubblade, hasade, kasade, gled, stakade oss fram runt skidspåret. Det var inte så tokigt att vara ute i skogen bland snötyngda granar och bara att se hur lycklig Darling var över att äntligen få pröva längdskidor gjorde det värt skavsåren jag fick.
Till min fördel kan jag säga att det märks vem som är uppvuxen i norr med en hel massa gymnastiklektioner som tillbringats i skidspåren och vem som växt upp i ett snöfattigt Skåne. Älsklingen ramlar så fort det blir lite nerför och det svänger samtidigt eller om spåret är lite dåligt så att skidorna kan glida utanför. Eder Gudinna kanske inte är någon att göra en stilstudie på men hon står på fötterna och har inte ramlat en enda gång.
Till råga på allt, för att se om det kunde vara så att jag kanske kan tycka det är roligt, så gav jag mig ut på en tur ALLDELES SJÄLV förra helgen. Det finns ett skidspår ca 100 meter från min ytterdörr jag gav mig helt sonika ut i -15 grader och hasade två varv runt spåret i lugn och ro. Jag trodde inte att jag skulle säga det men jag tyckte faktiskt om det! När jag fick ta det i egen takt (mer hasalopp än vasalopp) och jag kunde njuta av naturen en vacker vinterdag så var det inte så tokigt.
Så i helgen har då Darling fått med mig på skidturer tre dagar i rad. Tre dagar. Herregud. En dag hade jag kanske kommit på själv men tre? Han har dessutom följt med min käre far på jakt en dag, vi har tagit hundpromenader och åkt spark. Vi är superhurtiga minsann. Det känns bra, riktigt bra.
Med rätt sällskap är det inte så dumt att ta ett varv i skidspåret. Speciellt inte då man kan ta pusspausar lite då och då.
posted by Gudinnan at 10:08 fm
