...

Det går på riktigt inte en dag utan att jag tittar på barnet och är tacksam för att han finns i mitt liv, för att jag får uppleva honom.

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Det skedde visst utan något medvetet beslut eller överväldigande bloggleda. Jag skriver inte längre och känner ingen längtan att göra det.

Det har hänt massor men jag vill inte skriva om det. Vi har haft ett helt underbart bröllop, en ljuvlig bröllopsresa och vi njuter i fulla drag av att vara nygifta. Jag befinner mig på den plats i livet som jag tidigare bara kunde längta till och hoppas på. Allt känns däremot så privat just nu och jag vill inte lägga ut det till allmän beskådan. Skulle kunna skriva om kärleken, huset, jobbet och om barnet vi längtar efter men det vill sig inte, jag behåller det för mig själv och stannar i vår bubbla. Där i fina huset med ån rinnande nedanför och med skogen i ryggen.

In memorian

Han var en storvuxen man, stark och kanske lite överviktig också även om det inte var så mycket. Han kom in efter arbetsdagens slut, klädd i arbetsbyxor och flanellskjorta och med en doft av skog och olja. Hans händer var stora och kraftiga, riktiga dasslock i ett barns ögon. Oljan som fastnade i linjerna i händerna gick inte att tvätta bort helt utan skulle bli tvungen att nötas bort.

Ibland när jag satt i hans knä han försökte lära mig dricka kaffe på fat men slutade alltid med att jag doppade sockerbitar i det istället. "Kom hit lillstinta" sa han och lyfte upp mig i sitt knä. Sedan skakade han på benet så att jag hoppade upp och ner i hans knä, kiknande av skratt. Ibland hände det att jag fick följa med i timmerlastbilen över dagen, laddad med Kalle Anka-tidningar och extra mycket ostmackor.
-------------------------------------------------------------------
Det var en strålande vacker höstdag med glödande färger ute, solen lyste och värmde i den krispiga höstluften. Inne i kyrkan letade sig en solstråle in genom fönstret och landade på kistan med dess blommor. Den stora buketten på kistan gick i höstfärger med inslag av veteax och grankvistar. Prästen lyckades fånga honom bra i sitt griftetal, ärligt och fint. Min barndoms morfar kom tillbaka till mig och jag grät över den morfar jag haft som barn. Den sura, griniga och mycket kinkiga gubbe som vi levt med de senaste åren fick vara glömd där och då.

Om ett förlorat samhälle

Och kanske lite om att ha förverkat sitt människovärde. Vissa borde in få skaffa barn om det är så här de blir uppfostrade och killarna ska aldrig få en chans att ta sig ut i samhälllet igen. Någonsin.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article974533.ab


Mitt inlägg gällande situationen där familjefadern sköt två tonårskillar som trakasserade familjen blir; De får skylla sig själva! Handling leder till konsekvens och även där har föräldrarna misslyckats grovt i sin uppfostran.

Vad vore jag utan dig min älskade?

Den här sommaren har jag inte haft möjlighet att läsa lika många böcker som jag normalt brukar ta mig igenom under semestern. För mig är det en del av sommarnöjet att äntligen ha tid att sträckläsa böcker på löpande band utan att jag somnar med dem på näsan en vardagskväll. Några har jag i alla fall hunnit med och jag upptäckte snart en skrämmande röd tråd i några av dem.

Först ut var "Är det någon där?" av Marian Keys och jag citerar Adlibris:

"Anna Walsh är ett vrak i allas ögon. Fysiskt nedbruten och känslomässigt omskakad. Hon ligger på soffan hemma hos mor och far i Dublin med bara en sak i huvudet: hon måste tillbaka till New York.
New York betyder allt: hennes lägenhet, Det Mest Fantastiska Jobbet Av Alla och utöver det, det mest betydelsefulla, hennes man, Aidan. Men inget är längre enkelt i Annas liv...

Det är inte bara de fysiska och själsliga ärren som gör återkomsten till Manhattan komplicerad utan också det faktum att Aidan verkar ha försvunnit. Är det dags för Anna att gå vidare - är det överhuvudtaget möjligt? Frågorna hopar sig, men en brokig skara av olycksbröder - och systrar - två födslar och ett helknäppt bröllop tycks kunna hjälpa henne att hitta svaren som kan förändra hennes liv..."

Nästa blev "Brustna hjärtans café" av Lolly Winstone:

""Hur kan jag vara änka? Änkor är gamla kvinnor med hornbågade glasögon och koftor som luktar malkulor". Sophie Stanton är 36 år gammal och kan inte förstå hur det här kunnat drabba henne. Själv tycker hon att hon knappt hunnit vänja sig vid att vara gift.

Brustna hjärtans café är en varm och rolig berättelse om en ung kvinnas sorgearbete. Efter makens död faller Sophies tillvaro samman. Hon förlorar kontrollen över sitt liv, och är inte den stilfulla Jackie Kennedy-änka hon så gärna vill vara. Sophie är mer av Jack Daniels-typen, hon tröstar sig själv med glass till frukost och går till jobbet i pyjamas och morgontofflor. Efter att ha förlorat såväl sitt midjemått som sitt jobb flyttar hon till landsbygden i Oregon, där hon lär sig leva igen genom sin vänskap med en trettonårig punkartjej. Långsamt börjar hon att skapa ett nytt liv åt sig själv, ett liv Sophie inte kunde ha föreställt sig att hon skulle kunna leva. Hon öppnar Brustna hjärtans café som blir en mötesplats för människor i trakten."

Just nu håller jag på att läsa "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson:

"En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid."

Ser ni temat? Alla mister de den man de älskar! Anna Walsh blir änka efter endast ett år som gifta, Sophie efter tre år och Veronika hinner inte tala om för sin älskade att hon är gravid. Barnet förlorar hon givetvis också. Det är inte utan att jag hamnat i tankeloopar som handlat om den hemskaste av tankar:

"Tänk om det händer Darling något!".

Man kan aldrig vara helt säker på en annan människa men jag är så säker som jag någonsin skulle kunna bli på att Darling inte skulle lämna mig. Han är den trogna, lojala typen som inte backar utan kämpar för relationen om han måste och han älskar mig, det vet jag med största säkerhet. Men han är fortfarande dödlig.

Så jag tänker ibland att vad vore jag om Darling försvann? Skulle jag klara av det eller skulle jag lägga mig ner och ge upp? Jag är en fighter och en överlevare men jag vet inte om jag skulle fixa eller hitta styrkan att bygga upp ett liv utan honom.

Jag vet, antagligen går man vidare bara för att man inte har något val, men tanken är rent fruktansvärd. Och jag blir rädd att förlora det jag äntligen hittat. Jag lever i min dröm och bara en sådan händelse skulle kunna krossa den helt. Den starka Gudinnan skulle antagligen lägga sig ner och aldrig vilja kliva upp igen, aldrig vilja kliva upp till ännu en ensam dag.

Dagens "Du skriver det så bra....

.......att det är lika bra att jag låter bli och istället länkar till dig" blir Lena!

Om att sopa framför sin egen dörr

Ibland är det bättre att låta andra föra sin talan och i det här fallet gör mikebike det såååå bra!