Brännande, onda klumpar
Jag har ingen erfarenhet av sådant här, vet inte hur man gör, vad man ska känna, tänka, ta sig för. Just nu bäddar jag in det onda i en klump sitter ligger i bröstet och trycker, som gör att det bränner i ögonen även om jag inte gråter.
Det kan ta tid och jag vet inte hur mycket tid vi har på oss, antagligen några få månader. Någon behöver vara stark och se till att tar oss igenom tillsammans och den någon är jag.
Då och då kommer allt att få löpa fritt i mig men sedan kommer det att paketeras in noga igen för att se till att jag fungerar, att jag kan vara ett stöd för mamma och mormor. Jag är trots allt den starkaste av oss, har nog alltid varit.
Det kan ta tid och jag vet inte hur mycket tid vi har på oss, antagligen några få månader. Någon behöver vara stark och se till att tar oss igenom tillsammans och den någon är jag.
Då och då kommer allt att få löpa fritt i mig men sedan kommer det att paketeras in noga igen för att se till att jag fungerar, att jag kan vara ett stöd för mamma och mormor. Jag är trots allt den starkaste av oss, har nog alltid varit.
posted by Gudinnan at 6:09 em
I vissa situationer och skeden av sitt liv ska man inte vara "starkast". Utan precis lika "svag" (ledsen, förvirrad, sårad, förbannad, hjälplös, rastlös) som alla andra. Och då blir alla starka. Tillsammans.
Jo, jag vet...det är bara det att jag måste lägga in ett Också där. Både kunna vara stark och sedan bryta ihop ibland. Behöver kunna vara den som orkar leta den informations vi behöver, ta reda på praktiska saker osv.