Andningspaus

Det går lättare att andas nu, första dagarnas panikslagna ledsenhet har lossnat lite och huvudet börjar fungera igen. Inte så att jag på något sätt förträngt vad som är på gång att hända men hjärnan ger sig själv lite frist ibland och tänker på annat utan att jag tvingar den.

Jag lyssnade på mamma som tyckte att jag skulle köpa något rogivande på hälsokosten. Det kanske fungerar, jag vet inte, men det är värt ett försök. Jag inser också att humör och ledsenhet kommer att gå i vågor och att det här är ett nödvändigt lugn eftersom jag inte har möjlighet att åka hem till familjen förrän om några veckor.

Darling fick fungera som ett mänskligt plåster de första dagarna efter beskedet för bara när jag hade min kropp tätt emot hans så kändes det lite lättare att andas. Jag grep tag i honom så fort jag hade möjighet och om det fanns en centimeter mellan oss på kvällen när vi skulle sova så började jag gråta eftersom jag då kände mig ensam med alla tankar. Inte så rationellt men sorg har heller aldrig utgivit sig för att vara det.

Just nu har jag lite frid och avlastning i sinnet och jag tar väl vara på det.