It´s a hard knock life

Man vet aldrig hur en dag ska sluta när man kliver upp ur sängen. Tur det.

Till att börja med så blev en del gråt på jobbet efter att han pratat med mamma om hur dåligt mormor börjar må, om att ta ut några dagar med närståendepenning nästa vecka för att kunna vara med henne. Bara det kan sänka den bästa.

Sedan skulle jag hem från jobbet, en vanlig, vardaglig procedur som brukar flyta problemfritt. Jag kliver som vanligt på buss 16 som brukar vara full med gymnasieelever och andra som precis som jag arbetar i området. Brukar vara en lugn om än fullpackad buss. Jag sätter mig ytterst på ett säte, plockar fram min Metro och börjar läsa. Ganska snart hör jag någon som sitter och skriker längst bak i bussen och det låter som att han svär åt någon. Han håller på en stund och ganska snart står det klart att det är mig han sitter och svär åt, för rätt vad det är så kommer han fram till mig och skriker åt mig.

Jag såg in i ett par ögon som var uppenbart påtända och säger "Låt bli mig!" varav han går tillbaka men fortsätter svära och skrika åt mig. När jag hör "....jag ska döda dig din jävla ....." lägger jag ifrån mig tidningen. plockar fram mobilen och är beredd att ringa polisen. Längre än så hinner jag inte komma förrän han kommer fram till mig igen, den här gången med armen höjd och en skruvmejsel i handen.

I samma ögonblick kastar sig två män över honom och jag springer i panik fram till busschauffören. Stammande försöker jag förklara att jag blivit hotad med en skruvmejsel och chauffören larmar genast polisen. Nästa hållplats är Nordstan så ett par passagerare håller fast galningen medan jag står längst fram i bussen och darrar som ett asplöv.

Framme vid hållplatsen kliver alla av och de tar honom av bussen. Själv står jag kvar längst fram i bussen och skakar i hela kroppen, vågar inte gå ut ännu. En liten stund senare är polisen på plats och kan ta hand om honom. Mannen som hållit fast honom hade fått en bett i handen när han skulle ta av honom skruvmejseln så han blödde rätt rejält.

Polisen väntar in förstärkning som kan köra iväg galningen som dessutom fick armen ur led när de höll fast honom i bussen (rätt åt honom) så att de kan prata med oss inblandade. Eller målsägande som jag plötligt var. Jag, lantisen från norrland som bara var på väg hem från jobbet i lugn och ro. I väntan på att polisen skulle få förstärkning ringde jag Darling som hörde exakt hur chockad jag var trots att jag försökte säga att han inte behövde åka hem från jobbet tidigare. "Jo, jag åker nu!"

Jag får prata med en polis som antecknar vad som hänt och får mina kontaktuppgifter. Mannen som först kastade sig över honom och sedan också höll fast honom hela tiden gav jag en stor kram och ett stort tack för hjälpen. Tack gode Gud för människor med civilkurage!

Jag satte mig på första bästa buss hem och Darling mötte mig vid busshållplatsen. I hans famn känns allt lite lättare. Visst var jag lite skakig igår kväll men då tänkte jag mest att hade ju gått bra trots allt och jag klarade mig utan skador. Darling var arg, mamma och pappa upprörda och brorsan arg. Själv var jag lättat och så trött, så trött av ardenalinet som hade rusat i kroppen.

Visst blev jag rädd i går på bussen, skiträdd, men då var det mest en chockreaktion. Idag när klivit av bussen till jobbet blev jag rädd på allvar. Nu tänker jag alla "tänk om" och det knyter sig i bröstet på mig. Fullt normalt säger min chef, Darling samt vännen jag ringde när jag nyligen undrade om jag skulle klara att vara på jobbet idag. Känns lite lättare efter att ha pratat lite om det men inte bra.

Psykisk status: Dålig. Skakig, orolig, ledsen.