Psykbryt
Undertecknad har jävlats en lång stund med att avinstallera ett dataspel som inte ville fungera efter ett misslyckat försök att uppgradera det (det fungerade inte alls efter den manövern). Darling ringer, konstaterar att allt verkar ha gått rätt till i försöken.
- Men, det var då själva faaaaaan! Att det inte ska gå att avinstallera skiten!! Är det inte meningen att jag ska få spela spel, va? Varför fungerar det inte?!!
- Vi kan ju fixa det nästa helg när jag kommer, vi ska ju ändå formatera om hårddisken då...
- Och fram till dess då? Vad ska jag stänga av huvudet med fram till dess då? Jag har lagt varenda jävla pussel, nu vill jag bara spela dataspel!!! Varför hatar dataspelen just mig??! Skiiiitdator!!
- Tänk, den här kvinnan ska jag flytta ihop med snart.....
- Man har väl rätt att tappa humöret ibland! Det är ju bara datorn jag är arg på!
- *skrattar lite*
- Jävla skit, hur ska jag stänga av huvudet nu då? Måste kunna stänga av huvudet, måste! Helvetesdator! *gråter lite också*
- Såja... *börjar prata om annat*
- *pillar med datorn och löser problemet....*
Så nu är spelet installerat igen och huvudet kan formellt stängas av någon timme i taget. Det behövs. Det ursprungliga planen var att i helgen börja läsa min böcker till kursen i beskattningsrätt. Dem har glömt totalt och hittade dem i soffan för en stund sedan. Sket också i att äta middag och åt istället tre riskakor med lökkeso på. Till det såg jag de senaste avsnitten av Grey´s anatomy som jag laddat hem. Säsong 3, det ni, det är nu dramatiken börjar på allvar. Tryckte även i mig det som var kvar av chokladkakan (70%). Och lite vindruvor.
Och alla vet att situationen är tuff just nu och har varit det länge. Och alla stöttar och alla förstår. Men det finns inget någon kan säga och göra för att det ska bli bättre. Jag tror ibland att jag ska bli tokig av att inte kunna börja sörja, att att hela tiden försöka fungera, att försöka ha en vardag. Jag går till jobbet, gör ett halvkasst jobb (bra enligt chefen), gråter när chefen ser förstående ut och frågar hur det är. Jag var på dans i fredags och det var helt ok om än inte en höjdardans, träffade ett par av mina brudar och fick äntligen lite kompistid. Tid med vänner var annars det första som strök när annat behövde prioriteras. Har köpt en dunparkas idag och fikat med B. Tränat duktigt på gymmet och till och med bakat bröd. Ändå känns huvudet tomt fast ändå fullt och funderar på om det är dags att bryta ihop eller om det bara är att bita ihop och köra vidare ett tag till. Skulle ha åkt till mormor idag men hon blev inlagd på sjukhuset igen i förrgår. Så jag åker dit imorgon istället och pysslar om henne lite. Tvättar håret, rullar håret, tvättar hela henne och smörjer in henne. Kollar om hon får i sig något lite godare än sjukhusmaten.
Och jag försöker planera en vecka nere hos Darling men kan inte få in i huvudet hur jag skulle kunna åka någonstans överhuvudtaget om det inte involverar mormor eller föräldrarna. Hon är sämre, gallan är tjockare och sätter igen dränaget än värre. Finns inget de kan göra åt det, kanske lindra lite. Hon mår illa och kan knappt äta. Jag önskar att hon ska få dö men vill inte förlora henne. Är rädd för att inte vara där när det händer, är rädd för att vara där när det händer.
Och jag sitter själv här hemma, så jävla ensam. Ingen Darling, ingen mormor, ingen familj, bara det liv som en gång kändes bra att ha i den här staden. Inte nu längre, inte om det innebär att jag sitter själv om kvällarna och ingen kan se när knyttet behöver få ett break, få bryta ihop en stund för att sedan kunna gå vidare en tag. Nej, inga vänner kan hjälpa den ensamheten. Familjen är det som saknas. Nu behöver jag nog äta något, riskakor var visst ingen höjdare till middag, börjar bli yr av hunger. Prutt.
Och frågar någon hur det är imorgon blir svaret antagligen att det är ok, för jag orkar inte vara ledsen långa stunder. Men det är så här det är, det är det här jag inte pratar så mycket om. Stunderna när jag går hemma ensam och försöker hålla ihop eftersom det inte finns någon som lugnar mig, distraherar mig eller helt enkelt behöver mig mer än jag behöver någon.
Over ´n out
- Men, det var då själva faaaaaan! Att det inte ska gå att avinstallera skiten!! Är det inte meningen att jag ska få spela spel, va? Varför fungerar det inte?!!
- Vi kan ju fixa det nästa helg när jag kommer, vi ska ju ändå formatera om hårddisken då...
- Och fram till dess då? Vad ska jag stänga av huvudet med fram till dess då? Jag har lagt varenda jävla pussel, nu vill jag bara spela dataspel!!! Varför hatar dataspelen just mig??! Skiiiitdator!!
- Tänk, den här kvinnan ska jag flytta ihop med snart.....
- Man har väl rätt att tappa humöret ibland! Det är ju bara datorn jag är arg på!
- *skrattar lite*
- Jävla skit, hur ska jag stänga av huvudet nu då? Måste kunna stänga av huvudet, måste! Helvetesdator! *gråter lite också*
- Såja... *börjar prata om annat*
- *pillar med datorn och löser problemet....*
Så nu är spelet installerat igen och huvudet kan formellt stängas av någon timme i taget. Det behövs. Det ursprungliga planen var att i helgen börja läsa min böcker till kursen i beskattningsrätt. Dem har glömt totalt och hittade dem i soffan för en stund sedan. Sket också i att äta middag och åt istället tre riskakor med lökkeso på. Till det såg jag de senaste avsnitten av Grey´s anatomy som jag laddat hem. Säsong 3, det ni, det är nu dramatiken börjar på allvar. Tryckte även i mig det som var kvar av chokladkakan (70%). Och lite vindruvor.
Och alla vet att situationen är tuff just nu och har varit det länge. Och alla stöttar och alla förstår. Men det finns inget någon kan säga och göra för att det ska bli bättre. Jag tror ibland att jag ska bli tokig av att inte kunna börja sörja, att att hela tiden försöka fungera, att försöka ha en vardag. Jag går till jobbet, gör ett halvkasst jobb (bra enligt chefen), gråter när chefen ser förstående ut och frågar hur det är. Jag var på dans i fredags och det var helt ok om än inte en höjdardans, träffade ett par av mina brudar och fick äntligen lite kompistid. Tid med vänner var annars det första som strök när annat behövde prioriteras. Har köpt en dunparkas idag och fikat med B. Tränat duktigt på gymmet och till och med bakat bröd. Ändå känns huvudet tomt fast ändå fullt och funderar på om det är dags att bryta ihop eller om det bara är att bita ihop och köra vidare ett tag till. Skulle ha åkt till mormor idag men hon blev inlagd på sjukhuset igen i förrgår. Så jag åker dit imorgon istället och pysslar om henne lite. Tvättar håret, rullar håret, tvättar hela henne och smörjer in henne. Kollar om hon får i sig något lite godare än sjukhusmaten.
Och jag försöker planera en vecka nere hos Darling men kan inte få in i huvudet hur jag skulle kunna åka någonstans överhuvudtaget om det inte involverar mormor eller föräldrarna. Hon är sämre, gallan är tjockare och sätter igen dränaget än värre. Finns inget de kan göra åt det, kanske lindra lite. Hon mår illa och kan knappt äta. Jag önskar att hon ska få dö men vill inte förlora henne. Är rädd för att inte vara där när det händer, är rädd för att vara där när det händer.
Och jag sitter själv här hemma, så jävla ensam. Ingen Darling, ingen mormor, ingen familj, bara det liv som en gång kändes bra att ha i den här staden. Inte nu längre, inte om det innebär att jag sitter själv om kvällarna och ingen kan se när knyttet behöver få ett break, få bryta ihop en stund för att sedan kunna gå vidare en tag. Nej, inga vänner kan hjälpa den ensamheten. Familjen är det som saknas. Nu behöver jag nog äta något, riskakor var visst ingen höjdare till middag, börjar bli yr av hunger. Prutt.
Och frågar någon hur det är imorgon blir svaret antagligen att det är ok, för jag orkar inte vara ledsen långa stunder. Men det är så här det är, det är det här jag inte pratar så mycket om. Stunderna när jag går hemma ensam och försöker hålla ihop eftersom det inte finns någon som lugnar mig, distraherar mig eller helt enkelt behöver mig mer än jag behöver någon.
Over ´n out
posted by Gudinnan at 11:15 em
Det är ensamt att sörja. Även om det finns vänner runtomkring som ett stöd så finns det ingen som kan ta bort orsaken till sorgen.
Det svåraste när man står nära någon som sörjer är just att man egentligen inte kan hjälpa. Man kan lyssna, man kan försöka förstå, men man egentligen inte göra något alls och man känner sig så hjälplös. För man vill ju inte att någon man tycker om ska lida på det sättet.
Att ta sig igenom sorgen kan man bara göra själv, med egen vilja. Men visst är det lättare att göra det när man har snälla, varma människor omkring sig som slösar med sin kärlek! Även om de rent geografiskt inte är nära dig just nu...
Sant, det Är lättare med alla dessa underabra människor omkring sig. Och bara att det finns en Darling gör livet lättare. Men kvällar som igår, ja då hjälper inte mycket om jag ändå sitter hemma ensam. Och det här att inte kunna börja sörja på allvar... det sliter.