......

I morse gjorde jag misstaget att gå in på Cancerfondens hemsida och läsa på sidorna för anhöriga. Jag vet inte exakt vad det är som gör att jag blir ledsen, men antagligen beror det på att det finns andra som vet precis hur det känns. Det är hemskt att läsa om vård i livets slutskede och samtidigt vara mitt upp i det själv. Att tänka att det är precis det jag håller på med - vård i livets slutskede. Paniken över att förlora den kvinna som betytt mest i mitt liv utöver mamma försöker jag hålla tillbaka.

Men jag är så jävla, jävla ledsen. Och livet fortsätter dag för dag utan att jag kan planera något längre fram än samma dag. Ingen kontroll på något och det går inte att kliva av tåget som jag tycker går i fel riktning.

Hur gör man för att klara jobbet en dag när man bara vill gråta?