...och lite om gråt

För mig har gråt varit en naturlig del av livet och jag är verkligen en känslomänniska. Är jag ledsen gråter jag, blir jag arg gråter jag, när jag skrattar gråter jag ofta. Kort sagt så gråter jag vid större känslorörelser. Det tog ett tag innan jag som vuxen accepterade att det faktiskt är bra och sunt att kunna gråta eftersom det gör att man får ur sig en massa känslor som annars sitter kvar i kropp och själ på olika sätt.

Under det här året skulle jag med största säkerhet ha behövt gråta mer än vad jag gjort. Det senaste halvåret har jag inte vågat börja gråta eftersom jag varit rädd för att det inte ska ta slut och framför allt har jag inte velat gråta när jag varit ensam och inte haft en trygg axel att gråta mot. Läs Darlings axel. Så jag har hållit inne med allt och det växte till ett enormt tryck som hotade explodera när som helst. Visst har jag gråtit lite stilla när jag pratat med t ex min chef eller någon av vännerna men inte alls den här hulkande, jobbiga, skakande gråten.

Så jag kan se en viss mening i att jag blev så hysteriskt ledsen i måndags. Efteråt är det rätt skönt att ha fått släppa ut lite av allt det som tryckts tillbaka och det är lite lättare att andas.