Lite om tvåsamhet

Läste nyss om kvinnor som lever i kloster, som avger kyskhetslöfte och som väljer att leva i relation till Gud istället för med en partner.

Jag vet inte jag. Det känns alltid som att det är något som inte stämmer när jag läser sådana artiklar eller hör om dem på annat sätt. Nu är det deras val och är de lyckliga så går det förstås ingen nöd på dem.

Men

Människan är ju gjord att leva tillsammans med andra. Är det något som vi har nedärvt långt nere i generna eller som själen säger är rätt och riktigt så är det att vi inte vill leva ensamma. Vi är gjorda för att leva i relation med någon och när vi inte gör det så saknar vi det oftast. Man talar om tvillingsjälar och själsfränder och hur många filmer och låttexter handlar inte om sökandet efter den där speciella samhörigheten, lyckan över att ha hittat den eller smärtan över att ha förlorat den?

Jag är så otroligt tacksam över att ha hittat Darling, prinsen i mitt liv, ljuset i tunneln och mitt eget kära "pain in the ass" (som han så klart kan vara ibland även han). Det finns någon som varje kväll vill höra hur min dag har varit, någon som kramar mig, är uppmärksam på mina behov. När vår relation fortfarande var ganska ny så slog det mig att det här är första gången jag är kär på allvar. Riktigt hopp om en framtid tillsammans och äkta glädje över att ha hittat honom. Ingen rädsla för att bli lämnad, inga tveksamheter om vi fattat rätt beslut.

Vi är inte ämnade att leva ensamma även om det inte är en självklarhet att vi kommer att hitta en livskamrat. Alla gör det inte men väldigt få kommer att sluta sina dagar i ensamhet utan att upplevt en äkta tvåsamhet.



(Igår preliminärbokade jag en kyrka åt oss)

fniss

Det är antagligen ett tecken på hur miljöskadad jag är eller hur dålig humor man får i min branch, men jag blev riktigt avundsjuk på bilen vars registreringsskylt började med OMX!

Sista besöket hos psykologen del 3

G: Och du, tack för att du åkte in speciellt för att träffa mig sist när jag ringde efter att ha fått ångestattacker på jobbet inför rättegången. Det var guld värt och välbehövligt.

Sista besöket hos psykologen del 2

Vrak eller inte?

G: Jag har känt mig som ett känslomässigt vrak emellanåt men min kära mor tycker att det låter bättre att säga att jag är lite skör.

P: Hon har faktiskt rätt i att det är viktigt med vilka etiketter man sätter på sig själv.

P: Och vet du, jag skulle knappast kalla dig skör eller för ett vrak, du är väldigt stark. Faktum är att du är en sådan person som många önskar att de var.

G: ...?

P: Du agerar målmedvetet och du når också dina mål, vilka de än må vara. I privatlivet och i yrkeslivet. Du är en stark kvinna och det kommer att gå bra för dig.

Sista besöket hos psykologen

Ämnet för stunden ångesten jag känt inför operationen

G: Är det så här det ska vara nu? Kommer jag att vara en person som får ångest så fort något är svårt?

P: Med tanke på allt du varit med om det senaste året så är det inte alls konstigt att du fick ångest, det Har varit mycket för dig. Och allt som hänt har gjort dig ödmjuk, du vet att det det inte finns några garantier och att det värsta kan hända.

G: ....?

P: Ja, det finns en ödmjukhet i att inte ta allt för givet och just nu gör du inte det.

G: Nej....jag tar verkligen inget för givet numera

Så j***a läskigt!

Jag har alltså fyra små sår på magen som är täckta med fyra små plåsterlappar. De är tydligen igentejpade och utanpå ligger en liten kompress och över det något genomskinligt, självhäftande som gör att man även kan duscha med förbandet på.

Alltså, jag tycker det är skitläskigt att ha små sår som jag vet har varit hål som gått hela vägen in till magen! Jag tittar på dem men vill inte ta in att de opererat mig och skurit i mig. De sa att jag skulle låta tejpbitarna ramla loss av sig själv men de sa inget om när jag ska lossa på förbanden. Och jag VILL inte ta bort förbanden, jag vill inte se såren! Läskigt, otäckt, obehagligt!

Om jag trycker lite lätt på förbanden så gör det ont, det känns att det finns sår där under och jag vill inte befatta mig med dem. Jag tror jag ringer och kollar med dem imorgon hur jag ska göra, hur länge jag kan behålla dem på utan att huden ruttnar och faller av.

Någon som vet hur man gör?

Otroligt vackra hus och gränder

Magnolian blommade

Aj

Opererad och justerad. Rör mig inte i onödan, jag har fyra små plåsterlappar på magen och det känns som om någon boxat mig i magen för många gånger.

Mer komplicerat ingrepp än vad de först trodde, tre timmar låg jag tydligen på operationsbordet (nej, detaljer tar jag inte här). Mådde skit och fick stanna över natten med rara sköterskor som kom springande så fort jag tryckte på en knapp.

Men nu är jag hemma och mår efter omständigheterna väl och kan bara säga att jag är glad att det här gjordes nu och inte senare.

Planera mera

Egentligen skulle jag behöva planera lite bröllop emellanåt också, eller åtminstone boka en kyrka åt oss så att vi inte står utan den dag vi hoppas bli man och hustru. Men det enda jag kan tänka på och nästan det enda vi pratar om är vårt hus och vad vi vill göra med det eller köpa till det.

Röja upp ängen, bygga staket, plocka äpplen i september, köpa utemöbler, plantera blommor i krukor att ha på trappen och vid infarten, måla väggarna, elda i öppna spisarna, inreda alkoven till en garderob, dricka ett glas vitt vin i vår egen trädgård, grilla, lukta på syrénerna, plocka rabarber, klippa häcken, plantera ett vårdträd, bygga en sänggavel, frakta dit en köksoffa som finnes, kratta grusgången, gå barfota i gräset, gå ner till ån på andra sidan vägen, plocka blåbär i vår egen skog.

Därför spelar jag inte poker

Igår skulle jag ta blodprov på sjukhuset inför operationen som blir av nästa vecka. Jag må ha passerat trettiostrecket men min spruträdsla har inte förstått att sådant larv ska växa bort någon gång efter tjugofem. Det var lång kö till provtagningen och under de dryga 40 minuter jag satt i väntrummet så hann min status gå från relativt kolugn till "jag kommer nog att svimma, jag kommer aldrig att klara av att få dropp nästa vecka och jag dör nog på operationsbordet eller vaknar upp med ett jätteärr på magen på grund av komplikationer som gjorde att de var tvungna att öppna hela buken".

Till slut var det min tur och jag tyckte att jag samlat ihop anletsdragen när jag kavlade upp ärmen till förmån för blodsugaren som skulle tömma mig på allt blod jag hade.

-Tycker du att det är obehagligt? sa den medelålders sköterskan med en mild blick

Så mycket för mitt försök till stoneface, det går att se rakt igenom mig.

Darling

Innan vi satte oss på flyget till Prag så tillbringade vi en natt hos kära Å med sambo N. Efteråt berättade Å att hon inte tänkt sig Darling på det sättet utan hade en bild av honom som väldigt lugn. Hmm, nja, så skulle väl inte jag beskriva honom....

I min blogg så framstår han kanske som lugn men det beror mest på att här är han någon i bakgrunden, jag håller honom medvetet ganska anonym eftersom han själv inte har valt att bli omskriven på internet. Här skriver jag om min upplevelse av vår relation men jag inser att han framstår som en ganska luddig figur. Nej, Darling är ingen lugn filbunke. Han är snabbtänkt, intelligent, rapp i käften, busig, målinriktad, effektiv och smått pedantisk. Han är en karriärist som skulle må fysiskt dåligt om han inte fick satsa på sitt arbete. Han blir minst lika grining som jag när han är trött och hungrig och han är än mer kvällstrött än vad jag är.

Det som är lugnt och tryggt med honom är hans kärlek till mig och den omsorg han visar om mig och vårt förhållande . Inget har någonsin fått mig att tvivla på hans känslor och avsikter. Det är den bilden jag främst förmedlar i bloggen eftersom det är grunden till att han får mig att må så bra och att vi trivs tillsammans.