Nya jobbet

En stor förändring i mitt liv just nu är mitt nya jobb. Mitt nya, fina, toppenjobb! Jag kan ju inte berätta exakt vad jag gör om jag inte vill röja mig helt, och det vill jag inte men jag ska berätta lite i alla fall. Numera har jag ett mycket roligare jobb som ger mig större utmaningar, som har mycket bättre arbetstider (herregud, jag känner mig nästan som en deltidare numera) och där jag tjänar betydligt bättre. Låter det bra? Det är det också och även om ansvaret är större så känns jobbet lättare just därför att jag har roligt varje dag jag är där.

Nöjt tänder jag lampan ovanför skrivbordet, låser upp ett av skåpen och slår på datorn om morgnarna. Lika nöjt trippar jag i mina sommarsandaler ut till parkeringen efter arbetsdagens slut och kör därifrån med ett lätt hjärta.

Borta är dagarna som indelades i tiderna mellan fikarasterna, lunchrasten och hemgång och in kom istället dagarna som går så snabbt att jag knappt märker att det snart är dags att gå hem.

"Luck comes to the persistent" brukar Darling säga och det stämmer. Strävar man efter något så brukar man förr eller senare nå dit man vill och just nu har jag nått ett av målen jag satte upp långt tidigare.

Snart!

Vet ni, vet ni vet ni! Om sex månader, tre veckor och fyra dagar och arton timmar (om jag inte räknat helt galet) så skrider vi in i kyrkan för att bli man och hustru!

Den dagen har vi varit förlovade i ett år och sju dagar, rätt traditionella, huh?

En av de coolaste och största tankarna är att jag faktiskt hittat någon jag verkligen verkligen Vill gifta mig med.

Tufft, och jag ska bli en glamourbrud ( jo det är sant, jag kan om jag vill, så det så)

(jag skriver det här inom parentes för det är bara en parentes. Jag laddade ner hela skivan med Michael Bublé eftersom jag tyckte att den var skönt jazzig och härlig. Till dess att jag verkligen lyssnat på den och insett att killen läspar så att det räcker för ett helt gäng förstaklassare med glugg mellan tänderna. Jag kan bara inte lyssna på honom, det enda jag hör är "the betht ith get to come" osv! Man ska inte mobba dem med talfel men hur kan han ha kommit så långt utan att någon reagerat??)

Han gör mig så glad, han den där som sagt att han vill gifta sig med mig och se till att vi får små söta bebisar. Inte ens en begravning kunde dämpa glädjen över honom. Vi åkte till kyrkan vi bokat för att se hur den ser ut inuti och den var helt rätt, det är där jag vill säga ja till älsklingen. Vi körde förbi vårt hus och vidare ut till havet där vi kysstes på stranden och jag sa "jag är en mycket lycklig kvinna".

And in this crazy life
And through these crazy times
It's you
It's you
You make me sing
You're every line
You're every word
You're everything

Michael Bublé sjunger och jag sjunger med

När tystnaden lade sig kom trycket över bröstet, ett tryck som inte ville ge med sig och jag vägrade i sten att gråta mer efter den där stunden i skogen och efter den hjärtskärande stunden när bårbilen kom och de bar ut henne. Efter att de lyft över hennes kropp på båren, efter att jag lagt tillbaka rosen i hennes hand. Efter att jag bett honom köra försiktigt eftersom hon var åkrädd.

Jag vägrade gråta mer om jag inte hade Darling att luta mig mot. Så han bokade om sin tågbiljett för att hålla min hand under begravningen och ge mig en famn att krypa in i.

Jag har det rätt bra nu egentligen. Någonstans börjar bitarna falla på plats och jag inser att jag är en mycket lycklig kvinna.

Att vara lycklig behöver inte vara det minsta motsägelsefullt även fast vi har sorg i familjen. Alla känslor har rätt att existera parallellt med varandra.

Hon somnade som sagt och tystnaden lade sig i huset, hon hade äntligen fått frid.
Jag ringde Darling, berättade vad som hade hänt och grät en stund.
Vi gjorde henne fin, mamma och jag, lockade hennes hår och lade en rosa ros i hennes händer som låg korslagda över magen.
På en bänk stod alla medicintillbehör, bland annat morfinsprutorna som vi behövt använda de senaste dygnen.
Allt det åkte fort bort ur vår åsyn.
Någonstans där försvann luften ur rummet och jag flydde ut i skogen med hundarna för att kunna andas och gråta ostört.

I vardagsrummet låg min döda mormor, men egentligen försvann hon för oss något dygn tidigare. Jag minns att jag sa natten innan att "nu, nu är det ingen hemma längre, hon har bara en tunn tråd kvar till sin kropp".