Jag har det rätt bra nu egentligen. Någonstans börjar bitarna falla på plats och jag inser att jag är en mycket lycklig kvinna.

Att vara lycklig behöver inte vara det minsta motsägelsefullt även fast vi har sorg i familjen. Alla känslor har rätt att existera parallellt med varandra.

Hon somnade som sagt och tystnaden lade sig i huset, hon hade äntligen fått frid.
Jag ringde Darling, berättade vad som hade hänt och grät en stund.
Vi gjorde henne fin, mamma och jag, lockade hennes hår och lade en rosa ros i hennes händer som låg korslagda över magen.
På en bänk stod alla medicintillbehör, bland annat morfinsprutorna som vi behövt använda de senaste dygnen.
Allt det åkte fort bort ur vår åsyn.
Någonstans där försvann luften ur rummet och jag flydde ut i skogen med hundarna för att kunna andas och gråta ostört.

I vardagsrummet låg min döda mormor, men egentligen försvann hon för oss något dygn tidigare. Jag minns att jag sa natten innan att "nu, nu är det ingen hemma längre, hon har bara en tunn tråd kvar till sin kropp".