Mors dag
Det var några tuffa dygn där på slutet. Dagen då hon gick in i medvetslösheten var början på det sista skedet. Vi ringde släkten och sa "kom, det är nära nu om ni vill ta adjö", jag gav henne vatten på en sked, fick henne att svälja morfinet med hjälp av lite fil men sedan gick hon in i dimman den fredagskvällen.
Vi sov nere i vardagsrummet tillsammans med henne, mamma och jag. Tyckte inte att mamma skulle behöva vaka själv över sin mamma. Ingen borde någonsin behöva vaka över sin mamma, de ska vara odödliga.
Döden behöver verkligen inte vara speciellt vacker, i varje fall inte vägen dit. Den var varm, febrig, rosslig, lite orolig ibland och fylld av morfinsprutor. Vi gav henne morfinsprutor var tredje timme de sista tre dygnen och jag tog över den sysslan helt när mamma inte kunde förmå sig att sticka henne längre. Fy fan för morfinsprutor.
Jag höll hennes hand när hon verkade orolig, viskade "det är ok att somna nu, allt är väl"
På något sätt klarade vi av att ta hand om henne ända till sista andetaget, även fast vi fick panik sista timmen när det lät som om hon kvävdes i sitt eget slem. Distriktssköterskan och hemtjänsten kom och mitt i deras omsorg drog hon sitt sista andetag.
Jag slöt hennes ögon och vi lyssnade på tystnaden som följde när rosslandet upphörde.
Vi sov nere i vardagsrummet tillsammans med henne, mamma och jag. Tyckte inte att mamma skulle behöva vaka själv över sin mamma. Ingen borde någonsin behöva vaka över sin mamma, de ska vara odödliga.
Döden behöver verkligen inte vara speciellt vacker, i varje fall inte vägen dit. Den var varm, febrig, rosslig, lite orolig ibland och fylld av morfinsprutor. Vi gav henne morfinsprutor var tredje timme de sista tre dygnen och jag tog över den sysslan helt när mamma inte kunde förmå sig att sticka henne längre. Fy fan för morfinsprutor.
Jag höll hennes hand när hon verkade orolig, viskade "det är ok att somna nu, allt är väl"
På något sätt klarade vi av att ta hand om henne ända till sista andetaget, även fast vi fick panik sista timmen när det lät som om hon kvävdes i sitt eget slem. Distriktssköterskan och hemtjänsten kom och mitt i deras omsorg drog hon sitt sista andetag.
Jag slöt hennes ögon och vi lyssnade på tystnaden som följde när rosslandet upphörde.
posted by Gudinnan at 4:36 em
Du och din mamma är så otroligt starka! Stor kram, ge din mamma en kram från mig också. Ta hand om varandra nu. Vi hörs!
morfin är nog rätt bra iaf... även fast det måste varit jobbigt att ge det till sin älskade mormor, eller ngn annan anhörig!
Nu kan du ta tag i ditt och darlings liv på riktigt!!
hur ser era planer ut för sommaren? blir det ngn yra? vi tänkte ev. åka uppåt tills dess...
Massa kramar!
Älskade vännen *kramar om länge, länge*
Terése: Jo, jag antar att vi är starka men ibland är det så j****a jobbigt att vara det. Det här tog rätt hårt på krafterna. Jag ska krama mamma från dig =)
M: Jag vill aldrig se en morfinspruta igen. Och jag är dessutom spruträdd. Det kändes som när man kliver över kanten på 10-meterssvikten, rätt vad det är så bara gör man det för att man bestämt att man ska klara det. Men visst, det är en oerhörd lättnad, nu kan vi gå vidare med våra egna liv =) Blir nog ingen yra utan jag jobbar hela sommaren och vi kommer att pyssla med huset. Fast vi får se =) Kram!
Å: *står länge i den kramen*