Tillbakablick

För tio år sen:
* Hade jag just börjat plugga på högskolan
* Färgade jag håret svart
* Bodde jag ihop med min första stora kärlek i en 1:a

För fem år sen:
* Var jag sambo med ny kärlek i bostadsrätt.
* Fick jag min första tillsvidareanställning.
* Dog min ena katt, kvar blev Wilma

För tre år sen:
* Bodde jag och katten i ett litet hus på landet
* Planerade jag flytt till Göteborg
* Tyckte jag att världen låg framför mina fötter

För ett år sen:
* Hade jag nyss flyttat in i min nuvarande lägenhet
* Ville jag desperat ha ett nytt jobb
* Försökte jag tro på att kärleken skulle finnas även för mig

För en månad sen:
* Hade jag kommit hem efter några veckor hos Darling
* Behövde jag inte använda strumpor i skorna
* Saknade jag katten som varit på sommarlov hos föräldrarna

Igår:
* Flög jag till Göteborg
* Firade jag och Darling att vi varit tillsammans ett halvår
* Åt vi middag på samma fina restaurang vi hade vår första dejt på

Idag:
* Tackar vi av min förra chef som går i pension
* Ska jag gå på 30-årsfest hos lovely T
* Borde jag nog jobba lite hårdare

Imorgon:
* Ska Darling och jag gå på stan och leta kläder
* Hoppas jag att solen skiner
* Måste jag jobba på kvällen

Ingen Någon

Jag tänker aldrig någonsin mer vara någons Någon. Någon att hålla om, Någon att bry sig om, Någon att säga sig älska.

För många år sedan sa en nybliven pojkvän några veckor in i förhållandet; " Det är så skönt att ha någon, tycker du inte det?" Jo, jag höll med och tyckte att det var skönt att ha Någon. Senare förstod jag att jag var just Någon, inte den unika Gudinnan att älska. Någon som bekräftade, brydde sig om och fanns som stöd. Antagligen var han Någon för mig också. Någon som kunde hjälpa mig leva ut den dröm jag hade om det perfekta förhållandet.

Det har hänt att jag medvetet låtit någon vara Någon. Någon att trösta sig hos när livet trasslat sig och jag behövt Någons uppmärksamhet och ömhet.

Jag tänker aldrig låta honom vara Någon och jag är inte heller Någon i hans liv. Jag är hans Gudinna, han min Darling och vi kommer aldrig att nöja oss med mindre.

Det viktigaste vi har

Ja, då tänkte jag lägga mig i debatten om föräldraledighet. Ämnet har varit hett i politiken och det har pratats om kvotering eller inte kvotering, förlänga, förkorta, sänka eller höja. Nu diskuteras det även i bloggarna och senast läste jag Linda Skugges kommentarer i frågan
http://expressen.se/bloggen/linda/

Hon kritiserar där en man som kollar på Seinfeldt medan hans son sover och hon betecknar honom som lat och anser att han borde arbeta hemma istället för att vara icke-produktiv när han är hemma med sin son. Hon tar också in en kvinnas respons där denna konstaterar att visst kan man ta det lugnt ibland när man här hemma med sina små, det gjorde hon när hon var hemma med dottern.

Av någon anledning är det hemskt i Linda Skugges värld eftersom de då inte samlar in tillräckligt med pensionspoäng, tappar fart på arbetsmarknaden eller bidrar tillräckligt till samhället.

Som svar på mail angående om hon förespråkar att barn ska börja på dagis vid 6 månaders ålder säger hon att det självklart inte är det hon menar utan att barn helst inte ska börja på förskola förrän vid 3 års ålder. Hon tycker att det borde finnas alternativ så som mor/far-föräldrar, släktingar, äldre syskon, grannar, barnflickor, au pair, dagmamma, dagtant (pensionär), men konstaterar samtidigt att det inte fungerar idag.

Nej, det var just det. Det fungerar väldigt sällan så idag. Och väldigt få är frilansjournalister som kan arbeta hemma medan barnen är små och på så sätt kombinera småbarnsåren med jobb.

Sedan när blev det något fult att ta hand om sina barn? Att se till att de får en så bra start som möjligt? Sedan när började man beskylla föräldrar som är hemma med sina barn när de små för att vara lata? Barnen är väl ändå det viktigaste vi har att satsa på i livet!

Den politiska debatten står mig också upp över halsen. Jag tror inte på kvotering åt något håll utan på att familjerna ska ha valfrihet att styra upp livet på det sätt som passar dem bäst. Självklart vill jag att mina barns far ska vara föräldraledig men jag vill inte att staten ska gå in och bestämma när och hur det ska passa oss bäst. En del vill gå så långt att man delar föräldraledigheten rakt av på mitten, något de börjar inse kommer vara svårt att förena. En kvinnlig politikers uttalande var något i stil med "Ja, vi är beredda att backa på den punkten för att blidka ammningsfanatikerna". Amningsfanatikerna?? Vet de inte att WHO rekommenderar att man ammar sina barn upp till ett års ålder?

Sedan när blev det något fult att vilja leva med sina barn så som naturen avsett? Man ska väl ändå inte tvingas sluta amma sina spädbarn för att pappan ska kunna vara hemma lika länge? Förläng hellre då föräldraledigheten så att båda föräldrarna kan vara hemma ungefär lika mycket utan att vi drar jämställdhetsdebatten till en nivå den aldrig kan vara avsedd för egentligen.

Kvinnors lägre löner och det faktum att kvinnodominerade yrken inte värderas lika högt som mansdominerade är snarare det största problemet vi har gällande fördelningen av föräldradagar. Börja där istället för att ge er på något av det heligaste i mina ögon; att följa sina naturliga instinkter att vilja ta hand om sina spädbarn och ge dem en bra start i lugn och ro. Jag kan inte se varför det skulle vara fel att som kvinna vilja satsa några år på att ta hand om barnen i första hand och karriären i andra. Jag ser inte helller det som något onaturligt om en man skulle vilja göra samma sak.

Jag vet att jag tillhör en priviligerierad del i Sverige och att när vi skaffar barn kommer ekonomin inte att vara det största problemområdet. Våra valmöjligheter kommer antagligen att vara rätt stora beträffande vem som ska stanna hemma och när. Vem vet hur vi prioriterar när vi väl ställs inför det faktum att vi är föräldrar, det kan jag bara gissa mig till, men jag vet var jag har mina värderingar och vad jag tycker är viktigast i livet. Kanske väljer jag att arbeta deltid i flera år medan barnen är små, kanske inte, men ingen ska lägga sig i våra val och hur vi bäst vill fostra våra barn.

Som sagt, sedan när blev det något fult att vilja ta hand om sina barn?

Ingen rättighet

Någonstans på vägen inser de flesta att det inte är en självklarhet att hitta någon att älska och att dela livet med. Hur känns det om man runt 50 konstaterar att det inte var en mänsklig rättighet?

Att det inte fanns något kontrakt som sade att du vid 25 kommer att vara lyckligt gift med din själsfrände som alltid kommer att finnas vid din sida och älska dig till döden skiljer er åt?

Som barn kan de flesta av oss ta föräldrarnas kärlek för givet men efter puberteten kommer behovet av en annan samhörighet, en annan kärlek att kunna ta för given. Det är bara det att den aldrig kan tas förgiven och många irrar runt i olika famnar och i sin egen längtan efter utopin vi har om Kärleken och hur den ska förändra vårt liv.

Vi har lärt oss och vi känner i vårt innersta att kärleken är/bör/ska vara en del av vårt liv. Hela samhället är uppbyggt kring institutionen som ska förkroppsliga kärleken; familjen. Några av oss hittar tidigt livskamraten vi tagit för givet att vi ska träffa och bygger därmed vidare på tron att det är något att ta för givet. Andra får vänta länge, ibland alldeles för länge.

Många av oss har suttit där själva i våra hem och undrat vad som hände egentligen, vad som lett till vi sitter där själva och undrar om kärleken verkligen är något som kommer att hända oss själva i andra former än vår familj och våra vänner. Vi har ställt oss frågan ”Vad är det för fel på mig? Varför hittar jag ingen att älska som älskar mig tillbaka?”.

De flesta av oss träffar ändå någon att älska, vi vet bara inte tidsramarna i förväg, men några kommer fortfarande vid 50 att fråga sig ”Varför hittar jag ingen att älska?”. Kanske är det en av de stora insikterna man gör i livet; att det inte är en mänsklig rättighet att hitta sin hitta sin själsfrände, sin tvillingsjäl och sedan leva lyckliga till dess döden skiljer oss åt. Kanske skulle vi inte vara så rädda att älska om vi fick den insikten lite tidigare i livet