Ingen rättighet

Någonstans på vägen inser de flesta att det inte är en självklarhet att hitta någon att älska och att dela livet med. Hur känns det om man runt 50 konstaterar att det inte var en mänsklig rättighet?

Att det inte fanns något kontrakt som sade att du vid 25 kommer att vara lyckligt gift med din själsfrände som alltid kommer att finnas vid din sida och älska dig till döden skiljer er åt?

Som barn kan de flesta av oss ta föräldrarnas kärlek för givet men efter puberteten kommer behovet av en annan samhörighet, en annan kärlek att kunna ta för given. Det är bara det att den aldrig kan tas förgiven och många irrar runt i olika famnar och i sin egen längtan efter utopin vi har om Kärleken och hur den ska förändra vårt liv.

Vi har lärt oss och vi känner i vårt innersta att kärleken är/bör/ska vara en del av vårt liv. Hela samhället är uppbyggt kring institutionen som ska förkroppsliga kärleken; familjen. Några av oss hittar tidigt livskamraten vi tagit för givet att vi ska träffa och bygger därmed vidare på tron att det är något att ta för givet. Andra får vänta länge, ibland alldeles för länge.

Många av oss har suttit där själva i våra hem och undrat vad som hände egentligen, vad som lett till vi sitter där själva och undrar om kärleken verkligen är något som kommer att hända oss själva i andra former än vår familj och våra vänner. Vi har ställt oss frågan ”Vad är det för fel på mig? Varför hittar jag ingen att älska som älskar mig tillbaka?”.

De flesta av oss träffar ändå någon att älska, vi vet bara inte tidsramarna i förväg, men några kommer fortfarande vid 50 att fråga sig ”Varför hittar jag ingen att älska?”. Kanske är det en av de stora insikterna man gör i livet; att det inte är en mänsklig rättighet att hitta sin hitta sin själsfrände, sin tvillingsjäl och sedan leva lyckliga till dess döden skiljer oss åt. Kanske skulle vi inte vara så rädda att älska om vi fick den insikten lite tidigare i livet