Det viktigaste vi har
Ja, då tänkte jag lägga mig i debatten om föräldraledighet. Ämnet har varit hett i politiken och det har pratats om kvotering eller inte kvotering, förlänga, förkorta, sänka eller höja. Nu diskuteras det även i bloggarna och senast läste jag Linda Skugges kommentarer i frågan
http://expressen.se/bloggen/linda/
Hon kritiserar där en man som kollar på Seinfeldt medan hans son sover och hon betecknar honom som lat och anser att han borde arbeta hemma istället för att vara icke-produktiv när han är hemma med sin son. Hon tar också in en kvinnas respons där denna konstaterar att visst kan man ta det lugnt ibland när man här hemma med sina små, det gjorde hon när hon var hemma med dottern.
Av någon anledning är det hemskt i Linda Skugges värld eftersom de då inte samlar in tillräckligt med pensionspoäng, tappar fart på arbetsmarknaden eller bidrar tillräckligt till samhället.
Som svar på mail angående om hon förespråkar att barn ska börja på dagis vid 6 månaders ålder säger hon att det självklart inte är det hon menar utan att barn helst inte ska börja på förskola förrän vid 3 års ålder. Hon tycker att det borde finnas alternativ så som mor/far-föräldrar, släktingar, äldre syskon, grannar, barnflickor, au pair, dagmamma, dagtant (pensionär), men konstaterar samtidigt att det inte fungerar idag.
Nej, det var just det. Det fungerar väldigt sällan så idag. Och väldigt få är frilansjournalister som kan arbeta hemma medan barnen är små och på så sätt kombinera småbarnsåren med jobb.
Sedan när blev det något fult att ta hand om sina barn? Att se till att de får en så bra start som möjligt? Sedan när började man beskylla föräldrar som är hemma med sina barn när de små för att vara lata? Barnen är väl ändå det viktigaste vi har att satsa på i livet!
Den politiska debatten står mig också upp över halsen. Jag tror inte på kvotering åt något håll utan på att familjerna ska ha valfrihet att styra upp livet på det sätt som passar dem bäst. Självklart vill jag att mina barns far ska vara föräldraledig men jag vill inte att staten ska gå in och bestämma när och hur det ska passa oss bäst. En del vill gå så långt att man delar föräldraledigheten rakt av på mitten, något de börjar inse kommer vara svårt att förena. En kvinnlig politikers uttalande var något i stil med "Ja, vi är beredda att backa på den punkten för att blidka ammningsfanatikerna". Amningsfanatikerna?? Vet de inte att WHO rekommenderar att man ammar sina barn upp till ett års ålder?
Sedan när blev det något fult att vilja leva med sina barn så som naturen avsett? Man ska väl ändå inte tvingas sluta amma sina spädbarn för att pappan ska kunna vara hemma lika länge? Förläng hellre då föräldraledigheten så att båda föräldrarna kan vara hemma ungefär lika mycket utan att vi drar jämställdhetsdebatten till en nivå den aldrig kan vara avsedd för egentligen.
Kvinnors lägre löner och det faktum att kvinnodominerade yrken inte värderas lika högt som mansdominerade är snarare det största problemet vi har gällande fördelningen av föräldradagar. Börja där istället för att ge er på något av det heligaste i mina ögon; att följa sina naturliga instinkter att vilja ta hand om sina spädbarn och ge dem en bra start i lugn och ro. Jag kan inte se varför det skulle vara fel att som kvinna vilja satsa några år på att ta hand om barnen i första hand och karriären i andra. Jag ser inte helller det som något onaturligt om en man skulle vilja göra samma sak.
Jag vet att jag tillhör en priviligerierad del i Sverige och att när vi skaffar barn kommer ekonomin inte att vara det största problemområdet. Våra valmöjligheter kommer antagligen att vara rätt stora beträffande vem som ska stanna hemma och när. Vem vet hur vi prioriterar när vi väl ställs inför det faktum att vi är föräldrar, det kan jag bara gissa mig till, men jag vet var jag har mina värderingar och vad jag tycker är viktigast i livet. Kanske väljer jag att arbeta deltid i flera år medan barnen är små, kanske inte, men ingen ska lägga sig i våra val och hur vi bäst vill fostra våra barn.
Som sagt, sedan när blev det något fult att vilja ta hand om sina barn?
http://expressen.se/bloggen/linda/
Hon kritiserar där en man som kollar på Seinfeldt medan hans son sover och hon betecknar honom som lat och anser att han borde arbeta hemma istället för att vara icke-produktiv när han är hemma med sin son. Hon tar också in en kvinnas respons där denna konstaterar att visst kan man ta det lugnt ibland när man här hemma med sina små, det gjorde hon när hon var hemma med dottern.
Av någon anledning är det hemskt i Linda Skugges värld eftersom de då inte samlar in tillräckligt med pensionspoäng, tappar fart på arbetsmarknaden eller bidrar tillräckligt till samhället.
Som svar på mail angående om hon förespråkar att barn ska börja på dagis vid 6 månaders ålder säger hon att det självklart inte är det hon menar utan att barn helst inte ska börja på förskola förrän vid 3 års ålder. Hon tycker att det borde finnas alternativ så som mor/far-föräldrar, släktingar, äldre syskon, grannar, barnflickor, au pair, dagmamma, dagtant (pensionär), men konstaterar samtidigt att det inte fungerar idag.
Nej, det var just det. Det fungerar väldigt sällan så idag. Och väldigt få är frilansjournalister som kan arbeta hemma medan barnen är små och på så sätt kombinera småbarnsåren med jobb.
Sedan när blev det något fult att ta hand om sina barn? Att se till att de får en så bra start som möjligt? Sedan när började man beskylla föräldrar som är hemma med sina barn när de små för att vara lata? Barnen är väl ändå det viktigaste vi har att satsa på i livet!
Den politiska debatten står mig också upp över halsen. Jag tror inte på kvotering åt något håll utan på att familjerna ska ha valfrihet att styra upp livet på det sätt som passar dem bäst. Självklart vill jag att mina barns far ska vara föräldraledig men jag vill inte att staten ska gå in och bestämma när och hur det ska passa oss bäst. En del vill gå så långt att man delar föräldraledigheten rakt av på mitten, något de börjar inse kommer vara svårt att förena. En kvinnlig politikers uttalande var något i stil med "Ja, vi är beredda att backa på den punkten för att blidka ammningsfanatikerna". Amningsfanatikerna?? Vet de inte att WHO rekommenderar att man ammar sina barn upp till ett års ålder?
Sedan när blev det något fult att vilja leva med sina barn så som naturen avsett? Man ska väl ändå inte tvingas sluta amma sina spädbarn för att pappan ska kunna vara hemma lika länge? Förläng hellre då föräldraledigheten så att båda föräldrarna kan vara hemma ungefär lika mycket utan att vi drar jämställdhetsdebatten till en nivå den aldrig kan vara avsedd för egentligen.
Kvinnors lägre löner och det faktum att kvinnodominerade yrken inte värderas lika högt som mansdominerade är snarare det största problemet vi har gällande fördelningen av föräldradagar. Börja där istället för att ge er på något av det heligaste i mina ögon; att följa sina naturliga instinkter att vilja ta hand om sina spädbarn och ge dem en bra start i lugn och ro. Jag kan inte se varför det skulle vara fel att som kvinna vilja satsa några år på att ta hand om barnen i första hand och karriären i andra. Jag ser inte helller det som något onaturligt om en man skulle vilja göra samma sak.
Jag vet att jag tillhör en priviligerierad del i Sverige och att när vi skaffar barn kommer ekonomin inte att vara det största problemområdet. Våra valmöjligheter kommer antagligen att vara rätt stora beträffande vem som ska stanna hemma och när. Vem vet hur vi prioriterar när vi väl ställs inför det faktum att vi är föräldrar, det kan jag bara gissa mig till, men jag vet var jag har mina värderingar och vad jag tycker är viktigast i livet. Kanske väljer jag att arbeta deltid i flera år medan barnen är små, kanske inte, men ingen ska lägga sig i våra val och hur vi bäst vill fostra våra barn.
Som sagt, sedan när blev det något fult att vilja ta hand om sina barn?
posted by Gudinnan at 10:22 em
