Det var några tuffa dygn där på slutet. Dagen då hon gick in i medvetslösheten var början på det sista skedet. Vi ringde släkten och sa "kom, det är nära nu om ni vill ta adjö", jag gav henne vatten på en sked, fick henne att svälja morfinet med hjälp av lite fil men sedan gick hon in i dimman den fredagskvällen.
Vi sov nere i vardagsrummet tillsammans med henne, mamma och jag. Tyckte inte att mamma skulle behöva vaka själv över sin mamma. Ingen borde någonsin behöva vaka över sin mamma, de ska vara odödliga.
Döden behöver verkligen inte vara speciellt vacker, i varje fall inte vägen dit. Den var varm, febrig, rosslig, lite orolig ibland och fylld av morfinsprutor. Vi gav henne morfinsprutor var tredje timme de sista tre dygnen och jag tog över den sysslan helt när mamma inte kunde förmå sig att sticka henne längre. Fy fan för morfinsprutor.
Jag höll hennes hand när hon verkade orolig, viskade "det är ok att somna nu, allt är väl"
På något sätt klarade vi av att ta hand om henne ända till sista andetaget, även fast vi fick panik sista timmen när det lät som om hon kvävdes i sitt eget slem. Distriktssköterskan och hemtjänsten kom och mitt i deras omsorg drog hon sitt sista andetag.
Jag slöt hennes ögon och vi lyssnade på tystnaden som följde när rosslandet upphörde.