Danskväll

Undrens tid är ännu inte förbi, i fredags kom jag äntligen iväg ut på dans igen! Jag vet inte riktigt när det hände senast, oktober kanske? Tyvärr fick jag inte med mig något sällskap men det visade sig inte vara något problem då jag träffade både ett par kollegor samt ett par bekanta från Umeå som jag lärt känna på Öland.

På det hela taget blev det en toppenkväll och jag återsåg flera gamla dansbekanta som undrat var ja tagit vägen någonstans. Formen däremot kan diskuteras…. jösses så stel och klumpig jag kände mig! Jag klev fel, jag hamnade i otakt, jag var stel i ryggen och hur jag klarade buggen ska vi inte tala högt om….

Med tanke på att det är dansmaran om ett par veckor så behövde jag verkligen ”reka lös” höfterna och ryggen inför helkvällarna som då väntar. Konditionen behöver snäppas upp lite också om jag ska stå pall. Nu väntar gymmet och skidspåret... Kroppen ville som sagt inte vara med riktigt men det är inte så konstigt efter maratonförkylningen och bomben i magen. Jag var hög på smärtstillande och jag undrar om doseringen 100 mg Voltaren plus två Alvedon egentligen är anpassad för en kvinna modell lättare? Känns som att det skulle vara tillräckligt för att klubba en oxe eller åtminstone en man i 80-90-kilos klassen. Hur som helst så tar jag maxdosen och irriterande nog behöver jag det verkligen annars gör det j****t ont. Tyvärr började effekten avta framåt kvällen och sista danserna satt jag mest och såg sur ut är jag rädd.

Hann förresten också stifta bekantskap med Lejon som jag tidigare endast utbytt några ord med i bloggvärlden. Jag tyckte att jag såg ett bekant ansikte och passade på att bjuda upp. Mitt stora problem var bara hur i hela friden man presenterar sig live! ”Hej, det är jag som är Gudinnan” låter si så där ödmjukt va? Det löste sig i alla fall och jag fick dansa med en mycket duktig kille. Någon gång när jag är i bättre form ska jag se till att bjuda upp igen.