"och den enda skatt hon ägde det var en symaskin"

I mitt arv efter mormor ingick hennes symaskin, lika gammal som jag men fortfarande väl fungerande. Eftersom jag inte vill att svärmor ska behöva visa upp behagen för de som kan vara ute på gården när hon duschat så tänkte jag sy gardiner till badrummen innan de kommer.

Jag bar ner symaskinen, satte upp den på köksbordet och började montera ihop sladdar och andra lösa delar. Plötsligt kom jag ihåg varför jag hade symaskinen och all sog och gråt vällde upp i mig.

På undertrådsspolen fanns det tråd som använts till de vinröda gardiner mamma hjälpte henne att sy i höstas och som sedan hängde i hennes köksfönster. Vid köksfönstret stod den lilla kökssoffan som numera står i vårt kök hemma i Torpet och på kökssoffan satt jag alltid när jag bodde hemma hos henne för att ta hand om henne. Där satt jag och åt middag eller drack te med mormor på stolen brevid, småpratande om stort och smått, ofta om hur hennes liv varit.

"Jag vill inte ha någon j'***a symaskin, jag vill ha min mormor!" grät jag i Darling famn igår kväll.

Jag grät dagen hon dog, jag grät på begravningen och jag grät när jag packade upp hennes symaskin.

Sedan sydde jag färdigt gardinen och svärmor kan lugnt klä av sig i vårt badrum.