Igenkännande
Jag förstod inte exakt hur mycket jag saknat henne förrän jag såg henne igen.
En dag så mötte hon mig där i spegeln, den Gudinna jag tycker om och som jag har roligt tillsammans med. Länge kände jag inte igen mig själv utan den spegelbild som mötte mig hade trötta ögon som sett för mycket, känt för mycket och som inte orkade mer än nödvändigt.
De ögon som brukar möta mig i spegeln har nära till skratt, de är ögonen hos en person som ofta fnissar för sig själv för att hon tänker på något roligt eller bara för att det är fint ute när hon går till bilen på morgonen.
Jag inser att andra också ser skillnaden för jag får höra från olika håll att det är skönt att jag ser piggare ut. Att jag inte ser så trött och uppgiven ut längre.
För drygt ett år sedan hade jag bara en enda bön:
"Bär oss genom det här"
Just då var det så långt min tillit sträckte sig. Jag visste att universum var i sin ordning och att det var min del av världen som var i gungning. En bön om hjälp kanske skulle hjälpa på något sätt och det enda jag upprepade var "Bär oss genom det här".
Kanske är det så det har varit. Kanske är det därför jag lyckats hålla näsan ovanför ytan den större delen av tiden även om jag gjort några riktiga djupdykningar ibland. Den värsta stressen har släppt nu även om mormor fortfarande lever och är väldigt sjuk. Hon bor nu hemma hos mina föräldrar och jag behöver inte pendla dit varje vecka för att ta hand om henne.
Livet pågår ständigt och det går vidare även om du själv inte alltid tror det. Något går förlorat och något vinns.
En dag så mötte hon mig där i spegeln, den Gudinna jag tycker om och som jag har roligt tillsammans med. Länge kände jag inte igen mig själv utan den spegelbild som mötte mig hade trötta ögon som sett för mycket, känt för mycket och som inte orkade mer än nödvändigt.
De ögon som brukar möta mig i spegeln har nära till skratt, de är ögonen hos en person som ofta fnissar för sig själv för att hon tänker på något roligt eller bara för att det är fint ute när hon går till bilen på morgonen.
Jag inser att andra också ser skillnaden för jag får höra från olika håll att det är skönt att jag ser piggare ut. Att jag inte ser så trött och uppgiven ut längre.
För drygt ett år sedan hade jag bara en enda bön:
"Bär oss genom det här"
Just då var det så långt min tillit sträckte sig. Jag visste att universum var i sin ordning och att det var min del av världen som var i gungning. En bön om hjälp kanske skulle hjälpa på något sätt och det enda jag upprepade var "Bär oss genom det här".
Kanske är det så det har varit. Kanske är det därför jag lyckats hålla näsan ovanför ytan den större delen av tiden även om jag gjort några riktiga djupdykningar ibland. Den värsta stressen har släppt nu även om mormor fortfarande lever och är väldigt sjuk. Hon bor nu hemma hos mina föräldrar och jag behöver inte pendla dit varje vecka för att ta hand om henne.
Livet pågår ständigt och det går vidare även om du själv inte alltid tror det. Något går förlorat och något vinns.
posted by Gudinnan at 12:35 fm
Det låter bra at du börjar känna igen dig själv igen. visst går livet upp och ner, men tänk vad trist det skulle bli om allt bara gick på i samma lunk med samma vanor och slentrianer.... Man blir starkare genom motgångar och växer i medgång!
massa kramar
Visst är det trist om det aldrig händer något speciellt men det här året hade jag klarat mig utan.
Det som inte dödar härdar, så jag har väl början till pansarhud nu =D
Kram!
Hej vännen. Jag kan bara instämma i att det känns väldigt bra att du börjar känna igen dig själv. Sen måste jag säga att de sista raderna i detta inlägg även stärker mig... Kram Pia
Pia: Mmm, men det är ju attan att man alltid får insikterna Efter att man har fått må skit. Hoppas det känns bättre nu. Drömde om dig inatt förresten, fast jag minns tyvärr inte vad vi gjorde riktigt. Kram!