Av kärlek
Vi har just lagt oss och dragit täcket över oss när lilla mormor snabbt måste upp för att kräkas. Jag stryker henne över ryggen och servar med vatten och papper.
Vaknar vid 05:30 nästa morgon och ser att hennes sida av sängen är tom. Inga av mormors-ljuden hörs (snarkningar, prassel av tidning, klirr i köket). Funderar sömndrucket på om jag ska somna om men kan inte slappna av när jag inser att jag inte hör henne. Alls. Jag smyger upp i bara trosor och går ut i vardagsrummet. Hon ligger på soffan och ser ut att sova men jag ser inte om bröstkorgen höjs eller inte. Har det hänt nu? Tänker jag, och står alldeles stilla i väntan på ett andetag. Så kommer det, ett tungt andetag. Jag tassar vidare till toaletten och mormor vaknar. Hon är hungrig, har ont och behöver medicin och frukost.
Vi äter det hon kan få i sig just den morgonen, risgrynsgröt. En timme senare kräks hon igen. Jag stryker henne över ryggen. Jag tvättar hennes hår, hjälper henne att duscha. Hon mår illa hela förmiddagen, dränaget hon har inopererat läcker. Jag ringer distrikssköterskan som kommer tidigare än vanligt för att se över det. Dessutom är blodvärdet för lågt så jag åker in med henne till sjukhuset där hon ska få en blodtransfusion under eftermiddagen.
Jag hinner några ärenden på stan, tar en paus på en filt i parken och läser en bok. Sköterskan på avdelningen ringer efter några timmar och meddelar att hon är klar att hämtas.
Jag lagar mat åt oss och hon är så trött så trött. Målar hennes naglar, masserar fötterna och hjälper henne upp med benen på den höga fotpallen varje gång hon ska sätta sig i fotöljen.
Vaknar vid 05:30 nästa morgon och ser att hennes sida av sängen är tom. Inga av mormors-ljuden hörs (snarkningar, prassel av tidning, klirr i köket). Funderar sömndrucket på om jag ska somna om men kan inte slappna av när jag inser att jag inte hör henne. Alls. Jag smyger upp i bara trosor och går ut i vardagsrummet. Hon ligger på soffan och ser ut att sova men jag ser inte om bröstkorgen höjs eller inte. Har det hänt nu? Tänker jag, och står alldeles stilla i väntan på ett andetag. Så kommer det, ett tungt andetag. Jag tassar vidare till toaletten och mormor vaknar. Hon är hungrig, har ont och behöver medicin och frukost.
Vi äter det hon kan få i sig just den morgonen, risgrynsgröt. En timme senare kräks hon igen. Jag stryker henne över ryggen. Jag tvättar hennes hår, hjälper henne att duscha. Hon mår illa hela förmiddagen, dränaget hon har inopererat läcker. Jag ringer distrikssköterskan som kommer tidigare än vanligt för att se över det. Dessutom är blodvärdet för lågt så jag åker in med henne till sjukhuset där hon ska få en blodtransfusion under eftermiddagen.
Jag hinner några ärenden på stan, tar en paus på en filt i parken och läser en bok. Sköterskan på avdelningen ringer efter några timmar och meddelar att hon är klar att hämtas.
Jag lagar mat åt oss och hon är så trött så trött. Målar hennes naglar, masserar fötterna och hjälper henne upp med benen på den höga fotpallen varje gång hon ska sätta sig i fotöljen.
posted by Gudinnan at 8:19 em
Aj. Det här gjorde ont att läsa. Och så fint det är.
Kram!
Mm, det är både fint och gör on. Allt på samma gång. Vi turas om att vara hos henne och jag är där 2-3 dagar i veckan.Att det ska ta sådan tid att få dö, kan det inte bara ske i stillhet utan att hon plågas? Kram på dig förresten =)
Önskar att jag en gång har ett barnbarn som jag har gett så mycket kärlek att hon/han i sin tur har så otroligt stort hjärta som du min vän... Kram och kärlek
Åsa: Tack gumman =) När hon säger något om att "inte ska du väl.." eller "tänk att du ska behöva hjälpa mig med det här...) så brukar jag lugnt säga att det är återbäring. Massa kramar!