Nu vet vi det

Plats: Busshållplatsen vid jobbet
Tid: Dags för hemfärd

Solen skiner och jag står i lugn och ro och väntar på bussen in till Nordstan. På en bänk en liten bit bort sitter en missbrukare av något slag. Klädd i slitna, skitiga jeans och dito jeansjacka, halvlångt, stripigt grått hår och ett slitet utseende. Han kliver upp från bänken, går förbi mig för att kolla tidtabellen och på tillbaka vägen går han väldigt nära mig samtidigt som han tittar noga på mig.

Här går mitt adrenalin igång på högtryck! Jag vill bara skrika åt honom: "Titta inte på mig! Gå inte nära mig och titta för fan inte på mig!". Paniken kommer och jag kämpar för att inte springa över till andra sidan gatan eller att skrika åt honom.

Bussen kommer och då jag ser att han går in längs fram i den långa bussen så kliver jag på längst bak så att jag ska kunna ha koll på var han sätter sig någonstans. Jag sätter mig ganska långt bak men tro på fan om han inte går igenom hela bussen och sätter sig någonstans bakom mig?

Panik igen. Den ca 7 minuter långa bussresan går åt till att tänka ut flyktplaner och hur jag ska kunna komma undan honom.



"Har du blivit rädd för att åka buss efter överfallet?"

Nej, det har jag inte men tydligen har jag blivit väldigt rädd för de som ser ut som missbrukare.

Håll er undan missbrukarslödder, jag tvekar inte att försöka skada er först nästa gång eller att skrika högt om ni tilltalar mig.