Att inte förlåta

Jag insåg nyligen hur oerhört långsint jag kan vara, och pratar vi om år(fast bara i ett fall, det mesta rinner av mig relativt snabbt och jag är känd för att inte gå och sura).

Tänk om han visste att jag inte har förlåtit honom? Jag har varken glömt eller förlåtit och jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på allt som hände. Så långt som möjligt har jag förlåtit mig själv för att jag inte satte annorlunda gränser men hans del skiter jag i. Allt behöver inte förlåtas, det behöver bara inte ta upp stor plats i nuet *.



Jag ser honom fortfarande som en opålitlig människa som inte bör anförtros barn eller någon annan som inte kan skydda sig själv tillräckligt.

Jävla idiot, nu blev jag arg igen bara jag tänkte på honom.




* nej, han upptar verkligen ingen stor kapacitet i nuet, jag lovar. Bara korta stunder ibland