Trött

Det måste vara ok att börja tröttna nu. Jag börjar då göra det i alla fall. Denna väntan som bara plågar oss alla.

Och jag tillåter mig inte att vara så ledsen som jag egentligen är för då orkar jag inget. Trots allt är det väldigt mycket som gör mig till en av världens lyckligaste kvinnor och det tillåter jag mig att känna.

Men det är inte lätt alla dagar. Det går oväntat bra att tillbringa nätter och dagar med henne för vi trivs så bra ihop och jag vill vara nära så länge det går. (Hon behöver mycket hjälp och vi lämnar henne inte längre ensam om nätterna) Det som inte fungerar är att åka därifrån. Att åka tillbaka till mitt vanliga liv med jobb och vardag och veta att det kanske var sista gången vi sågs.

Resten av livet fortsätter som tidigare, det är jag som inte är samma som förut. Den här veckan har varit en ledsen vecka och jag är tacksam för min chef som ser, vet och förstår att jag inte är samma längre. Så nu håller jag på att packa igen för ännu en helg med familjen och mormor, man gör det man måste helt enkelt just för att alternativet är otänkbart.