Kärleksbrev

Länge har de legat den lilla plåtlådan. En liten brevhög ombundna med ett rött band.

Min hög med kärleksbrev.

Högen var kvinna vårdar ömt om hon har en.

Jag hade nästan glömt att jag hade dem kvar och satte mig i soffan för att gå igenom dem. De kommer från samma person, en äkta romantiker och poet. Jag kunde knappt förmå mig att läsa dem eller de andra orden han satt på pränt under vår korta tid tillsammans. Han skrev så oerhört vackert, satte ord på sina inre tankar och drömmar, gav ögonblicken liv på papperet.

Det gjorde ont i mig därför att jag inte kände samma sak för honom. Hans dagboksanteckningar från vår första tid tillsammans talade om vad han läste in i det jag gjorde, blickar jag gav. Och det blev så fel, så fel. Inget av det han hoppades på stämde, jag kände aldrig likadant eller hoppades på samma framtid.

Är man tillräckligt skicklig på att bedra sig själv för en stund kan man lätt bedra någon annan också.

Förlåt, men jag kastar dem nu. De är ingen påminnelse om en gammal kärlek, bara om en kärlek jag aldrig kände.