Det som inte hörs

Jag kom av någon anledning att tänka på en episod som utspelade sig för ett par somrar sedan. Mitt dåvarande manliga sällskap stod och diskade när han tappade något på golvet som han sparkade till, ackompanjerat av ett grymtande. En rätt vanlig reaktion om något åker i golvet när man inte är på humör.

Jag stelnade till och fick en blick som en vaksam hög. Det såg han förstås och undrade hur det var. Jag försökte släta över det hela men gav en kort förklaring om ex och utbrott men att jag också har ett ibland häftigt temperament.

Senare på kvällen kramade han om mig och sa att han aldrig skulle göra så igen. Jag svarade något om att det inte var så farligt och att jag brukar göra liknade saker.

- Ja, men du blir rädd, det är en stor skillnad

Jag sa inte så mycket mer men jag minns att jag somnade lugnt den natten, nöjd med att även det jag inte säger kan höras ibland.